Det är tid för ett vi

Tillsammanstalet 2019

Finalen av Tillsammansveckan 2019 var i Töreboda. Förbundsordförande Mikael M Karlsson höll följande tal.

Hej vänner,

Tack för den här fantastiska dagen. Tack till Erik från Tillsammans för Töreboda och Hossien från Tillsammans för Mariestad för era fantastiska tal. Tack till Refugees Welcome och Solrosuppropet för er medverkan. Tack till John för underbar folkmusik!

Jag tänker att den här dagen är en ganska bra spegling av vad Tillsammansskapet är för något.

Vi är människor i ställen som Töreboda, Eksjö och Falun som en samlas mellan regnskurarna mitt i semestertider för att göra sitt lokalsamhälle lite bättre.

Vi är ett samtal över en kopp kaffe.

Vi är mötet i det lilla. Tillfället då aktivister från olika sociala kamper, så som tillexempel Refugees Welcome och funktionsrättsrörelsen här i dag, träffas och ser de gemensamma i deras kamper.

Vi är platsen där nya frågor väcks, där en person som aldrig engagerat sig politiskt förut stannar till och över en pratstund och en kanelbulle börjar fundera på hur vi tillsammans kan förändra det här samhället. 

Under veckan som gått har vi i Tillsammansskapet genomför Tillsammansveckan. Vi har då fixat aktiviteter som den här på 27 olika ställen runt om i Sverige. Vi har fixat torgliv i Höör, sommarfester i Kävlinge, Parkhäng i Kungsbacka, Tillsammanscafé i Mariestad och workshop om klimaträttvisa i Sundbyberg. Vi har tagit initiativ till att dra igång nya Tillsammansgrupper i tillexempel Staffanstorp, Ystad, Svalöf, Kungälv och Bergsjön. 

Och det är precis det som Tillsammansskapet är. När vi kommer samma hjälper vi varandra i vår vardag. Vi gör praktisk skillnad för varandra. Men när vi kommer samman och pratar med varandra upptäcker vi snart att det finns saker vi inte kan förändra själva. Vi börjar ställa politiska krav. Vi organiserar oss.

Från det lilla mötet över en kopp kaffe växer en folkrörelse fram.

Och ska den rörelsen kunna förändra någonting kan den inte bygga på människor som bara ser efter sitt eget.

För att förbättra samhället behöver vi varandra.

Det är vad det sociala löftet handlar om. Att backa varandra. Säga till varandra att ”backar du mig, så backar jag dig”.

(handen på hjärtat)

Vi tar ställning för frihet och jämlikhet

Vi accepterar inte att någon annan människans eller grupps frihet tas ifrån dem till förmån för nån annans.

Vi lovar varandra detta i den djupa insikt att om vi alla håller detta löfte kommer ingen kunna ställa våra kamper mot varandra och vi kommer tillsammans förändra samhället.

Det sociala löftet visar att en annan värld, en rättvisare värld, är möjlig.

Det är vad Tillsammansskapet är till för.

Under den här veckan, då vi genomfört den här Tillsammansveckan, har jag många gånger fått frågan om vad som en gång i tiden fick mig att organisera mig.

Jag har ofta haft svårt att svara på den frågan.

Vad gör oss egentligen till de vi är?

Hur kan man välja ut en liten del av ett helt livs händelser för att förklara vad som gjort att man gör det man gör i dag?

Men när jag grävt i mitt förflutna för att funder på vad som engagerat mig så har med tiden en minnesbild från när jag gick i skolan växt fram.

Jag minns en dag då vår lärare hade samlat ihop oss i klassen. Jag tror vi förstod att det var något viktigt hon ville säga oss. För något var inte precis som vanligt. Jag märkte det inte förrän efter en stund men en av våra klasskompisar var inte med i klassrummet vid det där tillfället. Vår lärare berättade om någon vuxen som vi aldrig träffat hade bestämt sig för att vår klasskompis inte skulle få vara kvar i Sverige.

Jag förstod ingenting.

Jag hade aldrig tidigare hört talats om utvisningar. Bara några timmar tidigare hade vi ju lekt tillsammans på skolgården. Vem hade fått för sig att de kunde bestämma vem som fick vara här eller inte?

Vår lärare berättade om migrationsverket och att de inte ”sett något skäl till att låta henne vara kvar”.

Jag förstod fortfarande ingenting.

Vaddå, inget skäl? Var att vi var klasskompisar inget skäl? Var att alla hon kände, alla hon litade på fanns här i Sverige inget skäl?

Frågorna blev allt mer intensiva. Det här kunde vi i klassen inte finna oss i. På lärarens uppmaning skrev vi brev migrationsverket. Vi samlade in namn. Ur vår ilska växte någonting fram: vi organiserade oss.

När jag i dag. Nästan 20 år senare tänker tillbaka på vad som hände de där dagarna så tänker jag att det vi gjorde i klassen då var just att ingå ett socialt löfte. Vi hade såklart inte de orden för det då. Men vad vi gjorde var att säga till varandra att vi inte gick med på att någon annan fick ställa oss emot varandra. Vi till varandra: backar du mig i dag så backar jag dig imorgon när du kanske behöver det.

Och på många sätt gav det resultat.

Vår klasskompis fick stanna.

Men när jag i dag sitter och tänker tillbaka på det som hände så ser jag också att vi vann någonting mer.

Vi vann varandra.

Vi vann insikten om att vi kan förändra saker och ting genom att organisera oss.

Den insikten är viktigare i dag än vad den någonsin varit tidigare under min livstid.

För i dag lever vi i en tid då utvecklingen allt för länge gått i åt fel håll. 

är vad Tillsammansskapet finns till för. e högerextrema har att erbjuda. arandra kan vi också se varandra i ögonen och ge varand

Skillnaden mellan rika och fattiga i Sverige har växt snabbare än något annat rikt land i världen. Stora delar av landet lämnas efter.

Utsatta grupper ställs emot varandra.

Rullstolsburna ställs mot flyktingar.

Pensionärer ställs emot gymnasieungdomar.

Miljonprogramsområden i storstäderna ställs emot de forna bruksorterna. 

Många av de berättelser jag har fått tagit del av i dag, om er här i Töreboda, ger exempel på vilka konsekvenser den splittringspolitiken har.

Töreboda är ett fantastiskt samhälle, det har ni verkligen visat prov på i dag. Men här i dag har berättelserna också handlat om det som är svårt i Töreboda i dag.

Det är berättelser om butiker som stänger ner och jobb som försvinner från samhället.

Om att det inte finns tillräckligt mycket för ungdomarna att göra på fritiden. Om äldre som behöver hemtjänst men inte får tillräckligt med stöd.

I sprickorna som uppstår när samhällets slits isär växer rasismen. Rasism är i sig inget nytt i det svenska samhället. Kolonialisering av samer, utvisningar av statslösa romer och en rasistisk arbetsmarknad var en del av det svenska folkhemmet långt innan någon av dagens högerextrema grupper bildats. Men de växande klyftorna och ett handfallet politiskt etablissemang har gett den parlamentariska rasismen en möjlighet att slå rot på riktigt. Utan varken ett fungerande välfärdssamhälle eller politiker som pratar om de verkliga problemen blir det lättare att skylla samhällsproblemen på den som kom någon annanstans ifrån eller hade en annan kultur. De senaste åren har flera politiska partier valt att ta efter rasisternas retorik. Människor som flytt undan krig och förtryck har utmålats som syndabockar. De etablerade partierna bidrar på så sätt till att normalisera rasism.

Återigen står Töreboda som ett exempel på hur ojämlikhet och splittringspolitik breder vägen för rasistiska organisationer.

Att den högerextrema gruppen Det Fria Sverige valt att öppna sitt så kallade ”Svenskarnas hus” just i Älgarås i Töreboda kommun är ingen slump.

Om inte vi antirasister fyller det tomrum som uppstår när välfärdssamhället och de etablerade folkrörelserna drar sig tillbaka kommer det tomrummet att fyllas av rasister.

Det Fria Sverige försöker verka harmlösa men är i själva verket en samlingspunkt för rasister, konspirationsteoretiker och rena nazister. En av deras första aktiviteter i ”Svenskarnas hus” var att bjuda in en terrormisstänkt italienare som stolt kallar sig själv för Fascist.

Det Fria Sverige försöker utnyttja det samhällsproblem som finns i Töreboda till att öka splittringen och hatet mellan olika grupper. De vill göra Töreboda ökänt över hela Sverige som den högerextrema rörelsens centrum.

Men som det finns en sak som den högerextrema rörelsen har lyckats glömma bort:

OSS.

De har glömt att det är ni i Tillsammans för Töreboda som redan funnits här i Töreboda i flera år. Att det är ni som fixat mötesplatser regelbundet, som fixat läxhjälpen och som fixat spelkvällarna under sommarlovet. Som fixat ljusmanifestationer för sammanhållning. 

Och vi kommer aldrig någonsin låta Töreboda falla i högerextremas händer!
Precis på samma sätt som vi aldrig kommer låta något lokalsamhälle lämnas åt de som vill ställa oss emot varandra.

Vår gemensamma insamling till Sammanhållningens hus är en av de finast exempel på det sociala löftet som jag vet.

För när människor från Luleå i norr till Ystad i söder tillsammans ger pengar för att skapa ett Sammanhållningens Hus i Töreboda då handlar det om just samma lärdom som vi drog i min gamla skolklass när vi organiserade oss mot utvisningen av vår klasskompis.

Ska någonting förändras kan vi inte lämna någon ensam. Vi måste bilda kedja. Kroka arm mot splittringspolitik. Det är det sociala löftet.

I dag är det Töreboda som den högerextrema rörelsen har lagt en stor del av sitt fokus på. Imorgon kan det vara Kävlinge, Smedjebacken eller Lund.

Att skapa ett Sammanhållningens hus handlar om att fylla just det tomrum som de högerextrema nu försöker göra till sitt. Det handlar om att fixa en plats för kultur, sammanhållning, möten, kärlek, vänskap och trygghet. En plats för att träffas över generationer och kulturella gränser. En plats som ägs och drivs av er som bor i Töreboda – inte en plats som används av den högerextrema rörelsen för att så splittring och hat.  

För Töreboda tillhör inte den högerextrema rörelsen.

Töreboda tillhör er. Töreboda tillhör de ensamkommande flyktingarna, Töreboda tillhör kvinnan i hijab och mannen i Kippa. Töreboda tillhör bögarna, det tillhör flatorna. Töreboda tillhör transpersonerna och det tillhör de som behöver personlig assistans för att kunna leva självständiga liv. Töreboda tillhör förskolelärarna, rektorerna, undersköterskorna och läkarna. Töreboda tillhör hon som vaknar med panik i bröstet klockan fem varje morgon och undrar om det kommer något SMS med erbjudande om jobb i dag likväl som Töreboda tillhör han som aldrig har något jobb att gå till. Töreboda tillhör hen med den tomma pappersmuggen utanför ICA och det tillhör hon som är rädd för att gå förbi småbåtshamnen om kvällen.

Med det sociala löftet lovar vi varandra att vi aldrig kommer låta någon ställa oss emot varandra.

Vi kämpar tillsammans för ett Töreboda för alla.

I alla möten i det lilla, alla tillfällen över en kopp kaffe och en kanelbulle lägger vi tillsammans grunden för någonting nytt. För när vi lär känna varandra kan vi också se varandra i ögonen och ge varandra ett löfte. Backar jag er i dag så backar ni mig imorgon. Det är det sociala löftet.

Det är vad Tillsammansskapet finns till för.

Mikael M Karlsson

Förbundsordförande Tillsammansskapet

Lämna en kommentar