Mikael M Karlssons tal under Tillsammansdagen i Slottsskogen

Tillsammansveckan avslutades med en heldag i Slottsskogen. Förbundsordförande Mikael M Karlsson höll tal.

Hej vänner,

Vilken fantastisk dag vi har haft!
Den här dagen är en bra spegling av det Göteborg som jag lärde känna under de år jag bodde i Kortedala.
En stad där människor, oavsett vem man är eller vad man kommer ifrån, kan mötas och ha roligt tillsammans samtidigt som vi pratar om det problem vi har i våra lokalsamhällen och hur vi gemensamt kan lösa dem.

Under veckan som gått har vi i Tillsammansskapet genomför den här typen av aktiviteter runt om i hela landet.
Istället för att som den politiska eliten åka till Almedalen har vi stannat hemma i våra lokalsamhällen för att ta den politiska kampen dit den behövs som mest: bland vanligt folk.

Under Tillsammansveckan har vi arrangerat demokratiworkshops i Norrköping, grillkvällar Mariestad, parkhäng i Luleå, startat upp nya tillsammansgrupper i Hjo och Värnamo, agiterat på torget i Märsta och fixat familjedagar på Linero.
Från alla de här tusentals samtal vi haft tar jag med mig en viktig insikt.

Det är tid för oss att lova varandra att alltid hålla ihop.
Det är tid för att lova varandra att aldrig låta någon ställa förtrycka grupper emot varandra.
Det är tid för att vi bildar kedjor mellan sociala kamper där vi lovar att alltid stå upp för varandra.
Det är tid för

ett socialt löfte.

Vänner,

För att tala om det sociala löftet vill jag ta med er på en resa i både tid och rum.
Geografiskt hamnar vi inte långt här ifrån faktiskt. Vi hamnar i Borås. Men året är 1949.
En buss stannar till och ett stort gäng av unga kvinnor kliver av bussen.
De har rest länge.

Bakom sig har de lämnat ett sönderbombat Tyskland, barndomsminnen av krig och en nazistisk diktatur.
De har kommit till Borås för att arbeta i de expanderande textilfabrikerna.

En av de kvinnor som kliver av bussen kommer många decennier senare att bli min mormor. Men det vet hon såklart inte än. I dag är hon en av alla andra 18,19-åringar som med en blandad känsla av rädsla och förväntan blickar ut över en ny stad i ett nytt land.

Det Sverige de unga kvinnorna anlänt till är verkligen inget paradis på jorden.

De kommer snart att lära känna den svenska folkhemsrasismen.
De kommer snart att lära sig att textilfabrikerna i Borås inte bara producerade billiga kläder utan också utslitna arbetare.
De kommer snart att lära sig om fabriksportar som låses tidigt på morgonen. ”När de öppnades klockan fem var det som att hönsen kom ut” berättade min mormor långt senare.
De kommer snart att lära sig om en företagsledning som prioriterade bort ryggstöd på stolarna för att istället klämma in några fler vid de löpandebanden. Priset fick betalas i rygg- och nackskador hos arbeterskorna.

Men med tiden kommer de även att lära sig något annat.

För i fackklubbens lokaler ett par stenkast från fabriken hade de slutits ett löfte.
Arbetare hade sedan decennier tillbaka lovat varandra att aldrig under några som helst omständighet arbetat för lägre lön eller sämre arbetsvillkor än vad de gemensamt kom överens om. De hade ingått ett fackligt löfte. På så att omöjliggjorde de för företagsledningarna att ställa arbetare mot arbetare.

Det fackliga löftet innebar inte slutet på ojämlikhet.
Rasismen och klassamhället fanns kvar.
Men det fackliga löftet gav en grund för en gemensam kamp. De gav en plattform för att säga att ”backar du mig – backar jag dig”. Oavsett om din släkt bott i staden i generationer eller om du kommit hit för att komma undan krig och fattigdom skulle vi hålla ihop. Vi ska aldrig ställas mot varandra. Vi har en gemensam fiende i låga löner och dåliga arbetsvillkor.

Vänner,

Under den Tillsammansveckan som varit, då vi haft tusentals möten med människor runt om i landet, så har jag ofta tänkt på det här fackliga löftet.
Det är tid för att vi uppdaterar det fackliga löftet.
Det är tid för ett socialt löfte.

Vi har under den här veckan hört berättelser om människor som inte får träffa sina nära och kära på grund av att regeringen omöjliggjort för dem att komma hit.
Vi har under veckan som gått fått ta del av berättelser om människor som blivit av med sin livsnödvändiga personliga assistans.
Under Tillsammansveckans har vi pratat med 25åringarna som inte har råd att flytta hemifrån för att det inte finns bostäder vanligt folk har råd med.

I den en valrörelse som de etablerade politiska partierna verkar ha att erbjuda ska de här grupperna ställas emot varandra. Politiken i Sverige har kommit att likna en tävling där den som vinner är den som kan vara hårdast mot de som behöver samhället mest.
De säger att vi inte har råd med flyktingar om vi ska ha råd med personlig assistans åt de som behöver.
De säger att vi inte har råd att försvara både rätten till asyl och rätten till en bra pension.
Samma personer säger ofta att, men herregud, nyss fick bögarna några rättigheter, ni kan väl inte tro att vi har råd med rättigheter åt transpersoner också?!

Men kära vänner, om ni bara kommer ihåg en sak jag säger här idag så kom ihåg det här:
Dom ljuger!
Faktum är att Sverige är ett rikt land.
Faktum är att vi är till och med rikare än vad vi någonsin varit förut.
Men våra politiker väljer splittring istället för ekonomisk omfördelning.

Vi har råd med varandra.
Men vi har inte råd med en splittringspolitik som ställer förtrycka grupper emot varandra.

Vänner,

Det är tid för ett socialt löfte som kan sätta stopp för splittringspolitiken.
Visst handlar vår kamp fortfarande om våra arbetsplatser.
Men den handlar också om mycket mer än så.
Vår kamp handlar också om att få vara med den man älskar.
Vår kamp handlar också om att få det stöd man behöver för att kunna leva på jämlika villkor med andra, oavsett hur ens kropp eller hjärna fungerar.
Vår kamp handlar också om rätt till en bra bostad och att få stöd från samhället om du blir sjuk.

Det är tid för att vi lovar vandra att ingen person eller grupp någonsin ska tvingas leva till sämre villkor än någon annan.
Det är tid för att vi lovar varandra att aldrig acceptera att utsatta och förtryckta grupper ställas emot varandra.

Vi i Tillsammansskapet är inget politiskt parti och vi har absolut inga planer på att bli. Men vi kan ställa politiska krav.
Med det sociala löftet kan vi bilda kedjor mellan sociala rörelser.
Splittringspolitiken vill ställa oss emot varandra.
Men vi vet att vi hör ihop.
Kampen för rätten till schyssta arbetsvillkor hör ihop med kampen för rätten till ett självständigt liv oavsett hur din kropp eller hjärna fungerar.
Och kampen för ett bra stöd från samhället när man är sjuk hör ihop med kampen för att den grundläggande rättigheten att få strejka för bättre arbetsvillkor.

Så länge splittringspolitiken tillåts ställa våra kamper emot varandra, så länge de tillåts att säga att vi har kanske råd med några av er men inte alla, så länge kommer vi alla här att vara förlorare.
Då kommer de som redan tjänar på den rådande ordningen kunna härska genom att söndra.
Därför handlar det sociala löftet handlar inte om att vara snäll.
Det handlar om en ömsesidig insikt om att vi blir starkare genom att stå upp för varandra.

Vänner,

Vi människor har makt att förändra om vi organiserar oss.
Det fackliga löftet la grunden för en politisk kamp som gav kortare arbetstid, rimligare löner och arbetsmiljölagar som gjorde det omöjligt för företagsledningarna vid textilfabrikerna i Borås att prioritera bort ryggstöd på stolarna längst de löpandebanden.

På samma sätt ger det sociala löftet oss en gemensam styrka idag.
I Lund där jag nu mer bor var det för något år sedan så att nyanlända flyktingar som fyllde 18 år eller fick sin ålder uppskriven tvingades lämna kommunen, ofta fick de flytta till någon stad i norra Sverige. Det innebar att de förlorade det sociala nätverk som de byggt upp under flera år som de väntat på besked från Migrationsverket.
När vi i Tillsammans för Lund först mejlade politiker och krävde att ungdomarna skulle få bo kvar var samtliga partier emot.
Återigen upprepades mantrat ”Vi har inte råd”.
En politiker jag talade med svarade mig kort: ”vi har ju våra egna ungar att ta hand om”.
Tydligare än så kan kanske inte splittringspolitik formuleras.

Men vi gav oss inte.
Istället organiserade sig en lång rad organisationer och privatpersoner tillsammans för de ensamkommande.
En hel del av oss var själva berörda, antingen genom att vara ensamkommande eller genom att ha ensamkommande boende hos sig.
Men många andra var inte personligt berörda men kom ändå.
Vi bildade en kedja.
Vi sa till varandra: står du upp för mig idag står jag upp för dig imorgon när du kanske behöver det.

Under ett halvårs tid stod vi tillsammans utanför varenda kommunstyrelse och kommunfullmäktigemöte som hölls i kommunen. Vi stod kvar även när regnet gjorde att målarfärgen på våra plakat började rinna av.
Och i januari i år röstade kommunfullmäktige till sist igenom att de ensamkommande skulle få en chans att bo kvar i kommunen.
Organisering och sammanhållning hade återigen segrat.

Det finns många fler exempel där Tillsammansgrupper organiserat sig och fått igenom förändring.
I Tierp ville politikerna lägga ner nattakuten. Men tillsammansgruppen organiserade sig. Och vann.
På Norrby i Borås där jag bodde för några år sedan stängde politikerna ner fritidsgården. Men Borås Tillsammans organiserade sig tillsammans med många andra grupper. Och vann.
Exempel är många. Slutsatsen är enkel. När vi bildar kedjor mellan sociala kamper och vägrar att ställas emot varandra så vinner vi.
Det är grunden till det fackliga löftet.
Och det är grunden till det sociala löftet.

Under alla de 1000 tals samtal vi haft under den här tillsammansveckan har vi fått det bevisat för oss att det finns ett sug för en ny folkrörelse som sätter sammanhållning före splittringspolitik. Vi växer och startar upp nya grupper i hela landet.
Vi bildar en kedja mellan sociala kamper.
Vi lovar varandra att aldrig låta någon ställa förtryckta grupper emot varandra.

Från Luleå i Norr till Lund i söder sluter vi
ett socialt löfte.