”Det går inte att sätta en prislapp på ett värdigt liv”

Jag hade inte tänkt skriva något på ämnet, jag tycker det är så uppenbart unket. Men den senaste tiden har jag sett så många som skrivit om hur mycket de bidrar till samhället. Det gör ont i hjärtat på mig att så många tycks känna behov av att rättfärdiga sina liv här.

Det gör också ont i hjärtat när en ung vän hör av sig, orolig på grund av den politiska situationen, orolig att inte få stanna här, trots att personen fått svenskt medborgarskap.

Så här kommer det ändå:

Att NU under en period av ovanligt stängda gränser, få asylsökande och extremt få beviljadekomma med unkna uttalanden om invandring som en belastning är rent huvudlöst.Dålig integration är en belastning, att medvetet försvåra god integration genom att ta bort permanenta uppehållstillstånd som norm, försvåra familjeåterföreningar, ställa orimliga krav utan att förbättra möjligheterna att leva upp till dessa,är inte bara en belastning för både de människor som söker trygghet och för samhället i sin helhet, det är rent korkat.

Invandring är naturligt och självklart, om det än i många fall också är drivet av tragik. (Inte sällan delvis på grund av just de länder som samma människor flyr till). ”Invandrare” är medmänniskor och kan därmed ALDRIG vara en belastning. Precis lika lite som att jag med alla mina operationer, sjukhusvistelser, tid med hemsjukvård och lång krokig studiegång följt av arbetslöshet, är en belastning. Möjligen är jag en belastning för det samhälle som Kristersson, Busch och Åkesson vill se, i så fall är jag det så gärna så!

I det samhälle jag strävar mot hör vi alla hemma, är vi alla välkomna, värdesatta, önskade och behövda för dem vi är. I det samhälle jag strävar mot värdesätts vi som medmänniskor, inte efter ”prestation” eller hur mycket pengar vi drar in till samhället. I det samhälle jag strävar mot tar vi hand om varandra och stöttar den som har det svårt, inte för att det ska vara lönsamt utan för att vi finns för varandra. Medmänsklighet är medmänsklighet, och skulle det kosta pengar, ja då får det göra det. Det går inte att sätta en prislapp på ett värdigt liv.

Var drar vi annars gränsen?Är pensionärer värda mer än att ses som en belastning?

Små barn?

Vi funkisar?

Skulle det vara skillnad i ”belastningsgrad” beroende på var personen är född?

På det temat: belastar machokultur, ”heder” och våld, samhället olika beroende på var personen eller dess föräldrar råkar vara född?För övrigt, den som flyr både behöver och förtjänar trygghet och säkerhet alldeles oavsett hur personen sköter sig. Asylrätten hänger inte på hur väl den som flyr ”sköter sig” eller hur ekonomiskt lönsam personen är.

Mikael Landin

Aktiv i Tillsammans för Göteborg