Tal: Ett Europa för Alla – Mattias Poulsen, Göteborg

Jag kommer till er här nu med förtvivlan! Jag är rädd! Uppriktigt rädd! Vi lever i splittringens tid! Vi lever i en tid där vi måste rädda vårt klimat, mänsklighetens kanske största utmaning någonsin. Vi lever i en tid där fler människor än någonsin befinner sig på flykt. Vi lever i en tid där det är en mänsklig rättighet att kränka människor i internetforum men rätten till asyl ifrågasätts. Och jag är rädd! Vi lever i en tid där politiker hellre pratar om fler poliser än hur vi tar hand om människor som flyr från krig. Vi lever i en tid där Europa rustar upp arméer istället för att stoppa klimatkatastrofen. Vi lever i en tid där politiker ljuger om historien och försöker få oss att tro att människor och planeten är poster i en budget där det kallas ”ansvar” att prioritera mellan.

Vi lever i en tid där politiska ledare går till val på frågor som i praktiken är inskränkningar av mänskliga rättigheter! Så ja, jag är rädd.

Jag är uppvuxen på landsbygden. Vi som växte upp där var ganska lika, generellt vit arbetarklass i olika lager. För mig har det aldrig varit svårt att förstå extremhögerns, rasismens och nationalismens lockelse. Dels för att jag minns de rasistiska skämten på skolgården. Jag minns när killen som började i vår klass. Han hade flytt undan bomber. Han hade flytt för hans mamma var kristen och det var livsfarligt på den platsen i den tiden. Jag minns hur några klasskamrater hatade honom för han hade svart lockigt hår och lite mörkare hudnyans och ett namn vi aldrig hade hört förut. Det var på sätt och vis skönt att kanalisera sitt hat. För då behövde man inte vara värst med sin missbrukande mamma, sin pappa som slogs och känslan av fattigdom när man aldrig fick nya kläder utan bara ärvda.

Jag förstår varför det lockar att rösta på partier som man vet urholkar och direkt motverkar demokratin. För när politiken som vi ser, är ser ut som en teater. Försök att kullkasta varandra genom att spela olika kort och plocka billiga politiska poäng. Opinionspopulism där politiker tar ställning på sätt som de tycks tro skall positionera dem bäst i förhållande till väljargrupperna. Kohandel om inflytande i parlament och nämnder. Som om politiken är ett spel, en lek! Men för dem flesta är det en livsnödvändighet!

Jag förstår varför man väljer det högerextrema när det är politikens teater som utspelas framför oss. Jag förstår varför man väljer rasismen, det är skönt att få tillhöra något som känns som vinnarna för en gångs skull. Jag förstår varför man väljer nationalismen, om det nu bara är smulorna av det väldiga förmögenhetsberget som skall fördelas, låt det åtminstone fördelas på oss som bor här. Jag förstår för det hade lika gärna kunnat vara jag.

Så jag är rädd!

Jag har träffat unga tjejer som ensamma gjort en livsfarlig resa över medelhavet och korsat Europa till fots. Tusentals människor dör fortfarande på medelhavet i rangliga livbåtar när desperationen tvingar dem. Men nu är det ingen kvar som vill rädda dem. Istället behandlas de som brottslingar som försöker göra inbrott i skydd av natten.

Jag har träffat småbarnsfamiljer som blivit hemlösa av en enda anledning, bostadsbrist! Nästan 700 barn är hemlösa i Göteborg! Trots att vi har lagar som skall förhindra det! Genom hela Europa ser vi samma sak och skulden läggs inte på kommunen vars skyldighet det är att ordna bostäder åt invånarna. Skulden läggs på de hemlösa.

Jag träffar unga människor som desperat kämpar för rätten att få tillhöra samhället! Men som ändå blir instängda och isolerade. Deras brott är en kropp som har svårare att ta sig fram. Vi säger att det är en mänsklig rättighet att leva ett liv i värdighet. Men politiken säger att vi inte har råd med LSS.

Så jag är rädd. Jag är förtvivlad.

Men skall jag låta rädslan kontrollera mig? Skall jag låta den ta över? Det vore så mycket enklare att peka finger på någon annan som egentligen inte har ansvar. När rädslorna får överhanden så blir vi lättare att splittra och ställa emot varandra. Så länge vi pekar finger mot den onde invandraren, den onde rasisten eller den onde lantisen som kör bil. Då kommer vi att fortsätta vara splittrade och då kommer vi aldrig att kunna kräva förändringar. För någon annan kan alltid säga att vår fråga är mindre prioriterad i budgeten än någon annans.

Men jag har hopp! Jag träffar killar och tjejer som kämpar för att få älska vem man vill.

Jag har hopp för att jag träffar unga människor som kämpar med varje muskel i kroppen för ett klimat där vi alla kan överleva.

Jag har hopp för jag träffar människor som kämpar och stöttar för att barn ska gå i skolan, inte vakna upp och undra var de skall sova nästa gång.

Jag har hopp för att jag träffar människor som flytt som engagerar sig i sina nya lokalsamhällen där de inte ser ut som alla andra men där de har en självklar och välkomnad plats.

Jag har hopp för jag träffar kvinnor som outtröttligt kämpar för rätten till sin egen kropp.

Jag har hopp för att jag träffar dem som vägrar att böja sig för dem som vill splittra oss.

Demokratin i Europa är inte perfekt. Kanske inte ens särskilt bra. Men det är vårt eget fel. Vi får den typ av politiker som vi förtjänar. Om vi inte organiserar oss med sammanhållning så kommer vi aldrig att kunna påverka politiken! Om vi inte lyckas ta andras fajter så kommer vi aldrig någonsin att vinna vår egna. Det är en av de mest överanvända flosklerna! Sammanhållning segrar!

Jag har hopp för även om det är en floskel så är den inte desto mindre sann. Vår demokrati är inget värt om vi inte organiserar oss mellan valen. Om vi inte ställer krav på våra egna politiker och håller dem ansvariga så kommer de inte att tjäna våra intressen. Så jag uppmanar er! Rösta strategiskt! Ja, rösta strategiskt! Rösta på politiker vi tror att vi kan påverka! Och sen organiserar vi oss för varandra och förändrar Göteborg, Sverige och Europa för mänskliga rättigheter, bättre klimat och mångfald! Organisering för frihet, jämlikhet och mer demokrati!

För Sammanhållning är vårt enda alternativ!

Tack!