Hur många enskilda undantag behövs för att vi ska se en struktur?

Det finns vissa mönster som återkommer gång efter gång.

Ett sådant mönster är att varje gång vi nås av nyheter om att polis- eller väktare använt övervåld så finns det en massa personer som säger att ”det är bara enskilda rötägg”. De säger att det är enskilda undantag.

Men jag undrar hur många undantag som utgör en struktur?

Hur många år kan vi få höra berättelser stämplas på varandra innan vi ser ett mönster?

Polis och ordningsmaktens våld är inget nytt.

Och det är inga enskilda undantag.

Det är ett strukturellt problem som måste få ett slut!

I augusti förra året mördades Erik Torell av polis. Erik hade vad läkarna kallar för ”Down syndrom”. När han sköts av polisen lekte han med en leksakspistol.

När jag nåddes av den nyheten så tänkte jag på hur många gånger jag, precis som många andra, lekte med just såna leksakspistoler när jag var barn. Och jag tänkte att det är en ganska stor skillnad mellan en sådan leksak och hur ett riktigt vapen ser ut.

Men för Erik blev den leken det sista han gjorde.

För några veckor sedan var vi många som såg videon spridas på Facebook där ordningsvakter släpar ut en gravid svart kvinna från tunnelbanan medan hennes barn står bredvid och gråter.

När jag nåddes av nyheten tänkte jag på hur många gånger jag kunnat prata mig ur en situation där jag saknat biljett i kollektivtrafiken. Men för en gravid svart kvinna i tunnelbanan slutade det med att både kvinnas och det ofödda barnet riskerades skadas, och att det sexåriga barnet som stod bredvid blev traumatiserat av att se sin mamma misshandlas.

Att kalla dessa berättelser för enskilda undantag är att förminska upplevelserna av rasism och funkofobi.

Polis och väktares våld finns över allt omkring oss men de drabbar inte alla av oss.

Det är det yttersta uttrycket för ett samhälle präglats av orättvisor som säger att vissa personer har ett mindre värde än andra. 

Men mitt i allt det hemska så tycker jag mig ändå se att något hoppfullt håller på att hända just nu.

Frågan om rasism, polis- och väktarvåld har länge varit tabu i Sverige. Det har sagt att det där är något som kanske finns någon annanstans men det finns inte här.

Men den här helgen har det anordnats manifestationer i Malmö, i Göteborg, i Stockholm och nu här i Lund.

Vår uppgift är att se till att det här inte stannar vid enskilda manifestationer.

Vi måste organisera oss.

Vi behöver fixa kurser i antirasistiskt självförsvar där vi lär varandra hur vi kan säga ifrån om vi ser polis och ordningsmakt begå övergrepp mot nån annan. Vi behöver finnas där för offren när det händer. Vi måste kräva att alla poliser och ordningsvakter hålls ansvariga för sina handlingar.  Vi behöver bilda en kedja mellan våra kamper och säga att vi backar upp varandra.

Vi måste skapa en gemensam folkrörelse som säger att det får vara nog nu.

Och den rörelsen måste tas långt utanför storstädernas, också till de som inte annars organiserar sig. Till Smedjebacken, till Töreboda, till Höör och till alla andra platser i det här landet.

Om detta behöver vi tala högre och tala tydligare:

Ingen är fri förrän alla är fria

Ingen är fri förrän ingen behöver oroa sig för vem man ska ringa om polisen begår våld emot en.

Mikael M Karlsson

Förbundsordförande Tillsammansskapet