Folkrörelser står för visionerna under de fyra år som kommer

Stefan Löfven lyckades heller inte bilda regering. Oavsett vad som händer i förhandlingarna mellan partiledarna inger ingen av de tänkbara alternativen något hopp om framtiden. Demokratin behöver konflikter om politikens innehåll som sträcker sig längre än till regeringskonstellationer och vem som har vilken ministerpost. De fyra år som kommer är det folkrörelser och aktivister som kan stå för den vitalisering demokratin behöver.

Meningen ”vi har i ett komplicerat parlamentariskt läge” har upprepats så många gånger de flesta nu kan rabbla den i sömnen. Vad som händer i maktens korridorer har såklart betydelse. Det är en ödesfråga för demokratin om de demokratiska partierna lyckas hålla Sverigedemokraterna borta från regeringsinflytande. Men det räcker inte. I bästa fall kan vi hoppas på att de fyra närmaste åren få leva med en regering som inte gör livet sämre för människor som lever på marginalen. Demokrati kräver mer än så. Vi behöver kamp om det politiska innehållet.

De senaste decennierna har präglats av ökade sociala och ekonomiska orättvisor. Klasskillnaderna har växt mer i Sverige än i något annat land i den rika delen av världen. I Sverige växer i dag var femte barn upp i fattigdom. I sprickorna som uppstår när samhällets slits isär växer rasismen. Rasism är i sig inget nytt. Kolonialisering av samer, utvisningar av statslösa romer och en rasistisk bostads- och arbetsmarknad var en del av Sverige långt innan Sverigedemokraterna bildats. Men de växande klyftorna och ett handfallet politiskt etablissemang gav den parlamentariska rasismen möjlighet att slå rot. Den senaste mandatperioden har flera andra politiska partier valt att ta efter deras retorik. Splittringspolitiken ställer utsatta grupper emot varandra. I det politiska klimatet har rasismen växt än mer.

För en livskraftig demokrati behöver det politiska samtalet kretsa kring de riktiga problem människor upplever i sin vardag. Demokrati förutsätter konflikter kring makt, fördelning och rättigheter. Om vilket samhälle vi vill ha bortom nästa mandatperiod. Sådana konflikter är inte demokratins fiende utan dess förutsättning. Vi behöver olika visioner om vilket samhälle vi vill ha. Vi behöver hopp.

När det inte finns någon riktig diskussion om vilken färdriktning samhället ska ta förtvinar det politiska samtalet till en förvaltningsmässig teknikalitet.

Det parlamentariska läget låser partierna vid en handfallenhet inför de verkliga utmaningar vi står inför. Det är livsfarligt. Politiken behöver motsättningar där olika visioner om vilket demokratiskt samhälle vi ska ha blir tydliga och synliga. Ett annat samhälle är möjligt. Denna politiska kamp är något helt annat än den splittringspolitik som blivit allt starkare de senaste åren. Splittringspolitiken ställer utsatta grupper mot varandra. De nyanlända ställs mot de som behöver personlig assistans för att klara sin vardag, de som tigger mot pensionärer. Vi behöver en kamp mot det som skapar utsatthet, en kamp som förenar utsatta grupper mot den verkliga makten.

För att finna hopp om en bättre framtid får vi politik med innehåll och då får vi leta någon helt annanstans än i regeringsförhandlingarna. I detta tomrum på politisk innehåll är folkrörelser viktigare än någonsin. Det är upp till rörelser och aktivister utanför parlamenten att fösa partierna framför oss.

Mikael M Karlsson
Förbundsordförande Tillsammansskapet