Jenny Larsson: prioritera kampen mot psykisk ohälsa innan det är för sent

Tim Berglings, mer känd som Avicci, tragiska bortgång har gjort att fler fått upp ögonen för psykisk ohälsa. Det är inte en dag för tidigt! Vi måste våga prata om hur vi mår. Och samhället måste erbjuda den hjälp som behövs – innan det är för sent.

Vi ses om en månad sa läkaren efter vår första träff tillsammans. En relativt snabb uppföljning lät ju bra, tänkte jag och gick hoppfull därifrån. Han lämnar mig ensam. Tiden gick. Och gick. Jag ringde och ringde och ringde. Jag skulle vänta. Och jag väntade och väntade. Till sist pratade jag med en sköterska under hösten. ”Det verkar visst som att du har fallit mellan stolarna.” Hon beklagade att läkaren sagt så till mig, ”han säger tyvärr så till alla.” Den läkaren har jag fortfarande varken sett eller hört något av. Det var varken första eller sista gången jag blivit varse om att jag fallit mellan stolarna – att de som skulle hjälpa mig glömde bort mig.

I samband med Aviccis bortgång har psykisk ohälsa börjat debatteras mer i olika forum. Många delar med sig av sina berättelser och många berörs starkt av inte bara hans bortgång, utan också av ämnet psykisk ohälsa. Vården är många gånger under all kritik.

Människors rop på hjälp försummas för att en inte verkar nog sjuk. För att det inte syns på en, för att det inte syns nog mycket på en eller för att en inte är suicid. Allt som finns syns inte. Många gånger är det sådant som inte syns som skaver som allra mest i en människa.
Jag var öppen och ärlig, för att inte säga brutalt ärlig. Jag kan inte i min värld förstå att sjukvården bara kunde be mig vänta och vänta och vänta. Jag behövde dem nu. Nu! Inte imorgon. Inte om några veckor. Inte om några månader.

”Du gör allting rätt Jenny. Du ringer, du berättar och du hör av dig igen och igen.” Till slut kunde jag inte hålla tyst längre. Till slut ville jag inte hålla tyst längre. Hennes beröm fungerade inte som några plåster på såren. Jag behövde få det sagt:
”Ni leker med människors liv. Ni har ingen aning om den ni pratar med kommer att svara när ni väl ringer upp. Ni har chansen att hjälpa människor som själva ringer och ber om hjälp. Ni har ingen aning om det är för sent när ni hör av er.”

Det är dags för en förändring nu. Politikerna måste sluta sparka på de som ligger. Psykiatrivården måste prioritera NU! Psykisk ohälsa innebär ett stort lidande för så många människor, både för de direkt drabbade, deras närstående och deras vänner. Det krävs mer kunskap och det krävs attitydförändringar. Alltför många berättelser finns om fall där människor vänts ryggen på grund av att de inte är sjuka nog, att de ser friska ut eller att de inte är suicidala.

Psykisk ohälsa hänger ofta ihop med andra maktstrukturer. Varannan ung transperson har övervägt självmord. Den psykiska ohälsan är avsevärt högre bland samer än bland genomsnittet i Sverige. Transfobi och rasism har konsekvenser för de som drabbas.

Men det måste inte vara så här. Sverige är ett rikt land. Vi har råd med varandra.

Vi kan göra mycket för varandra bara genom att finnas där. I Tillsammansskapet skapar vi mötesplatser som bryter ensamheten. Vi skapar nätverk där vi hjälper varandra. Men så finns det också mycket vi inte kan göra själva. Vi måste organisera oss för att kräva en bättre psykiatri. Det måste finnas tid och resurser för alla när vi behöver det. Ingen ska falla mellan stolarna!

Jag glömmer aldrig stunden när handläggaren på Försäkringskassan tittade på mig och sa att jag inte alls ser särskilt sjuk ut. Jag satt mitt emot handläggaren med min behandlare bredvid mig. Handläggaren undrade vad som egentligen var problemet med mig.

Psykisk ohälsa måste sluta negligeras och förminskas. Det handlar mycket allvarliga sjukdomar som inte så sällan kan leda till döden. Det är dags att ge människor rätt till sjukvård oavsett vilken typ av sjukdom det handlar om. Splittringspolitiken slår undan benen på människor som behöver hjälp. Det finns resurser och de måste fördelas rätt.

Jenny Larsson
Aktivist i Ett Luleå för Alla