Förbundsordförandens avslutningstal till kongressen 2018

Tack för en fantastisk kongress, vänner!

Och vilken rörelse vi är!

Den här helgen har vi samlat aktivister från Falun till Malmö för att ta vårt förbund vidare in i 2019.

Bakom oss har ett år då vi växt så det knackat.
Vi har nya grupper i Hjo och Värnamo. Och vi har grupper på gång i till exempel Ystad, Eslöv och Söderköping.

Under året som gått har vi varit utanför förvaren för att stoppa deportationer till Afghanistan, Tillsammans för Jönköping har satt ihop ljusmanifestationer i solidaritet med ensamkommande, vi har kämpat för fler hyresrätter i Kävlinge, protesterat mot förslag på tiggeriförbud i Kungsbacka och samlat in namnunderskrifter för ett sportcentrum i Örbyhus.

Men vi har också fixat regelbundna mötesplatser i lokalsamhällen mediehusen i Stockholm inte ens kan namnet på. Vi har fixat övningskörning i Kungsbacka, tagit Priderörelsen till Eksjö, fixat torgliv i Höör och strandhäng i Luleå.

Vår rörelses unika styrka ligger i att vi finns i skärningspunkten mellan att vara en social kraft som gör konkret skillnad för varandra i vår vardag och att vara en politisk kraft som ställer politiska krav för ökad jämlikhet.

Vi är ingen rörelse som bara pratar.

Men vi är inte heller en rörelse som finner oss i att passivt se på när politiker smiter undan sitt ansvar för att samhället slit isär.

Vi är rörelsen den nya folkrörelsen i Sverige som pekat ut en annan färdriktning.
Vi är rörelsen som har en väg bort från splittringspolititiken.

Vi har en strategi
vi har ett alternativ
vi har en i vision.

Vi har
ett socialt löfte

Vänner,

När jag tänker på det sociala löftet så är det första som kommer upp i mitt huvud ett minne från den första förbundsaktivitet jag deltog i med Tillsammansskapet.
Det var en helg i Töreboda för ganska exakt ett år sedan.

Vi satt i den ombyggda tågstation som de senaste åren fungerat som möteslokal för bland annat Tillsammans för Töreboda. Utanför låg snön i drivor. Som vanligt var jag dåligt förberedd för vintern så jag hade inget annat än ett par tunna tygskor med mig. Som tur var hade Hossein ett par extra raggsockar att låna ut åt mig.

Runt bordet satt en brokig skara människor.

Där satt vårdarbetaren med en värkande rygg som blivit upprörd över utvisningsbeslutet för hennes dotters klasskompis.

Där satt hon som såg grannpojken mördas i krigets Syrien och sen flydde till Sverige och som nu engagerat sig för att ungdomarna i den landsbyggdsort hon nu bodde skulle ha något vettigt att göra.

Där satt hon som bott i samma svenska landsbygdskommun hela sitt liv och under hela sin uppväxt kämpat med att överleva slag, hot och trakasseri från män i hennes närhet.

Den där helgen gjorde vi framförallt två saker.

Vi åt ohyggliga mängder falafel. Hossein hade gjort någon ”toppendeal med grillen runt hörnet”.
Vi åt falaflar formade som hjärtan till frukost, middag, lunch hela den helgen.
Ja, vi åt nog falafel till elvakaffet också förresten.

Men sen gjorde vi också något mer. Vi pratade med varandra om vad som var svårt i våra lokalsamhällen.

Och trots allt som skilde oss åt så upptäckte vi ganska snabbt att vi hade en hel del gemensamt.
Vi var födda i olika länder, i olika årtionden, några uppvuxna i stan, andra på landsbygden. Några hade jobb, andra var sjukskrivna sedan flera år. Några bar hijab, andra bar trucker-keps.

Men trots olikheterna så fanns vi snabbt att vi något gemensamt. Vi hade alla ett intresse av att det finns andra där som backar upp oss i det som är svårt i livet.

Vi hade inte ord för det ännu, men vad vi gjorde den där helgen i Töreboda för snart ett år sedan var att vi ingick ett socialt löfte.

Vi sa till varandra att: Backar du mig – så backar jag dig.

När jag för några veckor sedan nåddes av nyheten att den högerextrema gruppen Det Fria Sverige köpt en fastighet i Töreboda för att skapa ett Svenskarnas Hus så var det första som jag tänkte på den där helgen i Töreboda.

För i det samhälle de högerextrema vill skapa finns ingen plats för de möten som äger rum varje gång en Tillsammans-grupp träffas.

I deras samhälle ska vårdarbetaren ställas mot den ensamkommande ungdomen.
I deras samhälle ska rätten att bära hijab ställas mot rätten att till ett liv fritt från våld.

Men när rasismen får ställa oss emot varandra – då är vi alla förtrycka grupper förlorare. För då kan de som redan tjänar på den rådande ordningen härska genom att söndra.

Vänner,

Vi får aldrig låta vårt Töreboda falla i högerextremas händer!

Töreboda är ett fantastiskt samhälle.

Men det är samtidigt ett samhälle som drabbats hårt av den politiska utvecklingen i Sverige de senaste decennierna.

Under de snart tre år Tillsammans för Töreboda har varit aktiva och organiserat människor för att förbättra Töreboda finns det några berättelser som återkommer.

Det är berättelser om en kollektivtrafik som aldrig fungerar.
Det är berättelser om butiker som stänger ner och jobb som försvinner från orten.
Det är berättelser om känslan av att vara en del av landet som lämnas efter, en del som inte får plats i framgångssagan som politiker ibland vill måla upp av Sverige.

För splittringspolitik handlar inte bara om hotet från de högerextrema. Splittringspolitiken är också det politiska etablissemanget som i decennier drivit en politik som ökat klyftor mellan fattiga och rika, mellan stad och landsbygd, mellan innerstan och orten.

Töreboda kan fungera som ett skolboksexempel på vad som händer när välfärdssamhället drar sig tillbaka.

Den rasism som Det fria Sverige, och andra högerextrema grupper, ger uttryck för är i sig inget nytt i Sverige. Rasismen har funnit i Sverige långt innan de grupper som idag utgör den högerextrema rörelsen bildats.

Men i det tomrum som uppstått när välfärdssamhället dragit sig tillbaka har den organiserade rasistiska rörelsen kunnat slå rot. Det har gett en grogrund för att skylla sina problem på den som kommer någon annanstans ifrån eller har en annan religion.

MEN
den högerextrema rörelsen har glömt en sak.

De har glömt: OSS.

De har glömt att vi redan funnits organiserade i Töreboda i flera år. De har glömt att det är Tillsammans för Töreboda som fixat mötesplatser regelbundet, som fixat läxhjälpen och spelarkvällarna för skolelevernas under sommarlovet och som fixat ljusmanifestationerna för sammanhållning.

Och vi kommer aldrig någonsin låta Töreboda falla i högerextremas händer!
Precis på samma sätt som vi aldrig kommer låta något lokalsamhälle lämnas åt de som vill ställa oss emot varandra.

Därför att vi har slutit ett socialt löfte.
Vi har lovat att backa varandra.
Vi har lovat att inte lämna någon ensam.

I förra veckan drog vi därför igång en insamling för att bygga ett Sammanhållningens hus i Töreboda. Sammanhållningens hus ska bli ett nationellt antirasistiskt center, mitt i det Töreboda högerextrema nu försöker göra till sitt.

Så går vi före, erbjuder ett riktigt alternativ som inte bara är ord utan faktiskt en konkret lösning på de samhällsproblem högerextremister försöker utnyttja för egen vinning.

När den högerextrema rörelsen vill skapa ett center för att sprida sin rasism och sitt hat – då är ljuder vårt svar högt och tydligt:

Töreboda tillhör oss – inte den högerextrema rörelsen!

Vänner,
Men det sociala löftet handlar inte bara om att mota tillbaka hotet från de högerextrema.
Det räcker inte med att reagera.
Vi måste också agera. Gå före. Skapa vårt eget alternativ.
När vi pratade om det sociala löftet igår så sa funkisaktivisten Tobias:

När politiker svingar sitt svingar kostnader för min assistans som ett järnrör mot ensamkommande ungdomar i en falsk konflikt så är inte mitt svar att lägga större tyngd bakom det järnröret. Mitt svar måste alltid vara att sträcka ut en hand till den de slår på och säga ’kom vi går tillsammans’.

I tider då splittringspolitiken går fram handlar vår kamp ofta om att släcka bränder. Det handlar om att utmana högerextrema när de organiserar sig i våra lokalsamhällen, fixa sängplatser åt ensamkommande när kommunen sviker, lyssna till den som behöver någon att prata med men psykiatrin inte tar sig tid för.

Men med det sociala löftet ger oss möjlighet att inte bara släcka bränder utan också börja tända eldar.
Tända eldar, väcka drömmar.

Det sociala löftet bär på en vision.
”Vi tar ställning för frihet och jämlikhet”
I dag har vi blivit så vana vid ett visst sätt att tala om frihet att det nästan låter som en självmotsägelse att vi tar ställning för både frihet och jämlikhet.
Det har sagt att den enda frihet som finns är individens frihet.
Men verklig frihet förutsätter också jämlikhet. Verklig frihet är alltid viets frihet.
Min frihet kan aldrig bygga på någon annans ofrihet.
För frihet är bara utvidgade privilegier om den friheten inte omfattar alla.

Det sociala löftets vision är ett alternativ till splittringspolitiken.
”Vi accepterar inte att någon annan människas eller grupps frihet ska tas ifrån dem i förmån för en annans.”
Eller som Lena sa under workshopen i morse: ”Det handlar om ett annat sätt att tänka. Det sociala löftet bär med sig ett hopp, det går att göra samhället annorlunda”.
Utan riktiga alternativ som står emot varandra så förtvinar demokratin. Då försvinner människors tilltro till att samhället går att förbättra. Det sociala löftet handlar därför också om att ge hopp.

Det sociala löftet bär också på en strategi, ett sätt vi kan göra för att nå bort från splittringspolitiken till vår vision om frihet och jämlikhet.
”Vi lovar varandra detta i den djupa insikten att om vi alla håller detta löfte så kommer ingen kunna ställa våra kamper mot varandra och vi kommer tillsammans förändra samhället.”
När Tillsammans för Tierp organiserar sig för att rädda nattakuten i sitt lokalsamhälle så gjorde vi inte det genom att ställa frågan om rätten till vård mot rätten till asyl. Och just därför vann vi.
När Tillsammansgrupperna i Lund och Knivsta organiserade sig för att ensakommande ska få bo kvar i kommunen så gjorde vi inte det genom att ställa ensamkommande mot gratis busskort för gymnasieungdomar. Och just därför vann vi.
När tillsammans för Eksjö tagit Pride till sitt lokalsamhälle gjorde vi inte det genom att ställa hbtq-rättigheter emot mot ensakommandes ungdomars rättigheter. Och just därför har Pride återkommit år efter år till Eksjö.
För vi vet att sammanhållning segrar.
Det sociala löftet ger oss möjlighet att inte bara släcka bränder – utan också tända eldar. Väcka drömmar.
Vi visar i praktiken att frihet och jämlikhet är inte bara önskvärt utan också fullt möjligt.

Bär den drömmen med er hem till era lokalsamhällen.
Bär den till Tillsammansfikat.
Bär den till läxhjälpen. Till spåkcaféet och övningskörningen.
Bär den till hen som tvekar. Till hon som börjat tröttna. Berätta om de segrar – små som stora – som andra Tillsammansgrupper haft.
Tro aldrig på de som säger att det inte går att göra någonting.
För du är i sig ett bevis för att de har fel.
För du är en del av ett vi som faktiskt visar att det går att förändra samhället om vi organiserar oss tillsammans.

Men bär också drömmen vidare till de som inte kommit till er verksamhet än.
Bär det till hbtq aktivisterna, till de ensamkommande, till de bostadslösa och till pensionären med magont över räkningen som inte kan betalas.
Bär det till hen som precis förlorat sin personliga assistans, till den utförsäkrade, till hon som måste föda längs en landsväg, till bruksorten ingen kan namnet på, till orten vars namn utgjort svarta rubriker i tidningarna.
Bär det med medsyskons rop. Bär drömmen med ett löfte.
”Vi lovar varandra detta i den djupa insikten att om vi alla håller detta löfte så kommer ingen kunna ställa våra kamper mot varandra och vi kommer tillsammans förändra samhället”.

Kära kongress,

Våra drömmar är större än splittringspolitiken.
För vi har någonting som är mycket vackrare och mäktigare än den ensamma och kalla verklighet de vill tvinga på oss.

Vi har varandra.
Vi har ett socialt löfte.

Tack för en fantastisk kongress.
Vi ses på barrikaderna under 2019!

Av: Mikael M Karlsson, förbundsordförande Tillsammansskapet