Under temat Agenda 2025 bjuder vi in olika aktivister att tala om politiska visioner bortom coronapandemin. Kulturarbetaren och aktivisten Stina Nilss skriver om hur landsbygderna skulle kunna vara år 2025.

En vidrig samtid sa någon, och jag håller med mer än nyss. Hur det skjuts och sänks och hindras och sparkas vid gränser som aldrig borde stängts och hur machopolitiker med flera poserar med budskap som säger hat, mer hot, lögner och skrämsel, skäms vill jag säga och vet att motståndet behöver fler ord.

Hur politiker lokalt fortsätter att ifrågasätta fel saker, hur allt förskjuts – inte längre långsamt – till att bli något som inte går att leva i. Hur vi tvingas titta på när nazister rör sig på våra gator, inte protestera säger polisen, inte ge uppmärksamhet vilket det ligger något i, men längtan efter att skrika rakt ut och klä gatorna i regnbågsflaggor tar över. Skitvärld, tänker jag varje dag, och tänker på att ilskan är fascinerande, hur mycket en ändå orkar när den finns, och den finns.

Det finns en längtan till att återgå till det som var innan pandemin, den känslan lever stark också i mig, mot bättre vetande men också med en viss rimlighet: jag saknar att åka tåg, läsa böckerna lite inklämd mellan någon som sover och någon som har telefonkonferens på väg till jobb eller annat. Jag vill inte ha köpt en bil, hur bra podcasterna än är att lyssna på i den. Jag saknar att spontankramas och samtidigt andas ut utan att få dåligt samvete, få hålla andra samtal än de via skärm och hålla någons hand bara för att det behövs. Jag vill inte hålla avstånd mer. Och jag saknar när den främsta oron fick handla om det som i längre perspektiv betyder något och inte är ett virus. (Missförstå mig rätt osv, det är viktigt att stoppa en pandemi, vi gör vad vi kan, också där)

Men. Anledningarna till att inte vilja tillbaka till det som var innan pandemin är många. Det som var innan var sexism, hot, hat, våld på alla tänkbara sätt, en politik som sades vara tillfällig men som nu ser ut att bli permanent – mot allt bättre vetande: asylrätten är hotad, nyss och nu. Det som var förut var också en växande homo- och transfobi, ett inte minskande landsbygdsförakt, normativa föreställningar som skadar, dödar och förstör. Det som var innan var också kapitalism. Det som var förut var oro, nedläggningshotad kollektivtrafik, brist på empati och kunskap och hopp. Dessa saker, bland många, rår inte en pandemi på. Det är inte heller saker som kommer att lösa sig automatiskt. Därför behövs kampen och motståndet, som är vari jag vill vara, kanske mer nu än förut.

Det är fler som säger att vi inte vill tillbaka, vad gäller det ovanstående är jag med. Men när det gäller hur, nästan, hela den partipolitiska toppen säger att mardrömmen är att hamna i situationen som Sverige var i 2015 – då kan jag inte vara mer oenig. En tid av stora utmaningar ja, men också en tid av solidaritet, civil olydnad som gav resultat, värme, partipolitiska företrädare som faktiskt uttalade sig antirasistiskt och kritisk till de gränser som sedan stängdes, murar som sedan blev verklighet. När världen brinner vill jag vara i sammanhang och samhällen som sluter upp och stöttar, sätter ned foten och välkomnar.

Jag heter Stina och är aktivist, kulturarbetare och ideellt aktiv inom rörelser som främst arbetar med hbtqi, asylrätt, antirasism och landsbygdsutveckling. Jag älskar berättelser, böcker, skogar, träd, att krångla till saker, tåg, cykelturer och att vara del av något som förändrar.

Jag vill i denna text vara mer optimist än vad jag egentligen är och säga: tänk om det vi ser till 2025 kan vara något som faktiskt, på riktigt, är bättre än det som varit de senaste decennierna? Jag vill se landsbygder som inte målas upp som hbtqi-fientliga platser utan kulturell agens men med ett visst exotiskt värde – på storstadens villkor. Jag vill inte jämföras med, eller tvingas inställa mig i, heterosamhällets ramverk. Jag vill inte heller att den tillvaro jag ser som rimligast konstant skall ha storstadens strålkastare på sig, ljus som säger: det är inte lika bra där som här. Jag vill vara med och skapa en rimligare värld, eller i alla fall vara aktiv i kampen för det – oavsett hur motståndet ser ut och oavsett om det finns en vinst i slutet eller ej.

Tänk om en tid av pandemi ger rum för fler att greppa tjusningen i att ha de visionära mötena under en skogspromenad och med det inte enbart se skogen och träden som en turistattraktion omgiven av konservativa människor och bakåtsträvande ideal, kanske leder det till mer och annat. Om en pandemi kan göra att den här längtan efter kramar blir till solidaritet och följt på det: en fortsatt spretig men varm gemensam kamp mot orättvisor, hat och våld. Om en pandemi också kan ge lite tid till reflektion – här vore det något alldeles speciellt om också migrationskommittén med sin öppna brist på kunskap kring vad som kännetecknar statligt subventionerad homofobi, nationalismens lagar och rasistiska uttryck – tagit det tillfället och omvärderat allt de tror sig veta, kring asylrättens absoluta och kring de jag arbetar med – asylsökande hbtqi-personers – reella situation. Sluta göra allt värre och värre, vill jag säga. Jag vill hoppas på en förändring och ett slut på det som faktiskt är helt ologiskt, och även bryter mot och nedmonterar så många av de lagar som tagit årtionden, århundrade att bygga.

Jag besöker ofta Polen, och även där finns det nu mer än övertydliga exempel på vad som sker om fascism och nationalism men även urbanitet är/blir norm. Sedan 2019 utropas så kallade LGBT free zones i landet – vilket är sinnebilden av just statligt subventionerat våld mot hbtqi-personers rättigheter. På många sätt har ett missnöje och ett uttalat och självuppfyllande utanförskap gjort konservativa rörelser starka på just landsbygd. Och där sätter sig också gärna de större städerna sig på en högre häst och utropar sig till bättre, smartare, mer moderna, öppnare – en reaktion som såklart stärker kampen för lika rättigheter men som också skapar en större och större klyfta mellan landsbygder och städer, också vad gäller värderingar. Därför behövs en queer landsbygdsrörelse som ser bredare till vad en plats är och kan vara, och vem du kan vara som bor där. Därför ser jag kampen för att behålla våra små tågstationer, att driva vandringsleder, att stötta det lokala gårdskaféet, att laga bryggan vid skogssjön, att konstant påvisa när den urbana normen tar sig uttryck, att kämpa för genuina demokratiperspektiv och delaktighet för invånare osv som en del av den antirasistiska, queera rörelsen som vill bredda allt till att rymma alla – och vice versa. Allt hänger ihop och utan att se det komplexa nät av personer, platser och perspektiv tror jag inte att vi kommer att hitta solidariteten som krävs för en rimlig framtid. Och vi är många som ser vikten av att krångla till det, det är jag glad för.

Stina Nilss

Kulturarbetare och aktivist inom hbtq-, asylrätt-, antirasism och landsbygdsutveckling 

Lämna en kommentar