Nathalie Söderberg Viljanens kongresstal 2018

Tillsammansskapets andra kongress inleddes med ett tal av tl. Förbundsordförande Nathalie Söderberg Viljanen. Talet går här att läsa i sin helhet. Det sagda ordet gäller.

Nu är det dags för Förbundet Tillsammansskapets andra kongress och jag får som förra året äran att kicka igång den. När jag satt och skrev på det här talet kunde jag inte låta bli att blicka tillbaka litegrann.

För plattformen Tillsammansskapet startades officiellt för fyra år sedan, med en marsch som anordnades på ett 15-tal ställen. Vi startade upp på riktigt mitt under ett valår, ett sådant vi står inför nu.

Inför förra valet hade vi ett enda mål. Det var att helt enkelt etablera vår rörelse. Säga: ”Hej, här är vi. Och vi är här för att stanna”. För vi visste redan då att förändring det kommer kräva långsiktig organisering, och organisering tar tid.

Nog kan vi säga att vi etablerade oss.

Under sommaren anordnade vi vända ryggen-manifestationer som på flera orter blev de största antirasistiska manifestationerna på länge, och ordet ”ryggprotest” hamnade på språkrådets lista över nya svenska ord det året. Dessutom gjorde det Sverigedemokraterna galna, hur skulle dom nu göra när dom inte kunde kalla motdemonstranterna för vänsterextrema antidemokrater?

Vi vann ett stort, folkligt stöd. Att knäppa rasisterna på näsan gör vi fortfarande.

Vem kan glömma Tillsammans Nässjös episka aktion där man organiserade tillsammanscafébesökare och andra aktivister via en hemlig FB-grupp, gick in på Sverigedemokraternas öppna föreläsning, för att en kvart in samtidigt resa på sig och gå ut. Jimmy Åkesson tystnade när en tredjedel av alla i salen demonstrativt gick ut för att fortsätta manifestationen på gatan utanför.

Vi har genom våra traditionsenliga minnesmanifestationer för alla som föll offer för folkmordet i Srebrenica väckt samtal om hur folkmord är nationalismens yttersta konsekvens, och pratat om vad islamofobin resulterade i en kort flygresa från oss för 23 år sedan. Det i en tid när muslimer misstänkliggörs allt mer. Vi gjorde det från våra gator, torg och lokaltidningar ända till tv4’s morgonsoffa.

Vi ställde dessutom tidigt krav på en vettig flyktingpolitik, vi var med och gav en udd till rörelsen som engagerar sig för flyktingar och politiserade innehållet från att handla om mjuka värdeord till konkreta krav på förändringar.

Sedan startades det upp tillsammanscafeer i en rasande fart. För vi såg behovet av en mötesplats dit alla är välkomna och där man inte behöver betala 40kr för en kaffe. Det är där vi kan samlas regelbundet för att prata om vårt lokalsamhälle och vad vi vill förändra.

Det har i sig växt ytterligare till att omfatta körkortsteori-studier, läxhjälp och tillfällen att lära sig det svenska språket bättre. På det sättet gör vi vad vi själva kan för att utjämna de olika villkoren.

Vi visar att vi bryr oss om vårt lokalsamhälle genom att anordna gratis ponnyridning, pimpelfiske, ordnat med hoppborgar och lekar för barn, vi har ställt upp för alla som saknat en gemenskap eller egna resurser och bjudit in till julfiranden och eidfiranden.

Det är också på tillsammanscafeerna vi pratat ihop oss om sådant som händer där vi bor, och gjort planer på att visa politikerna vad vi tycker i frågor.

I exempelvis Kävlinge har man krävt att kommunen ska bygga bostäder som vanligt folk har råd med, i Tierp kampanjade man för att den lokala nattakuten skulle vara kvar, och vann.

I Smedjebacken och Knivsta har man efter en lång tids organisering sett till att ungdomar med flyktingbakgrund fått bo kvar i kommunen på dessa ställen, och ibland även själva ordnat boende.

Vi har på de här, ändå få – det får vi komma ihåg, åren inte bara visat att vi finns. Vi har gjort avtryck.

Det finns så klart mycket mer att säga om den tid som varit, och om det senaste året som förbund, men jag har fått 15 minuters taltid och har lovat att försöka respektera den tidsramen.

Det är värdefullt att blicka tillbaka, men jag ska inte fastna i ett nostalgiträsk – vi är ju här för att fokusera på nuet och för att blicka framåt. Vad är det som händer i samhället idag och vilka utmaningar står vi inför? Tja, dom är många.

Klyftorna mellan fattiga och rika fortsätter öka, och makten fortsätter att förskjutas från folket till små klickar av makteliter runtom i landet. Det här ser vi på flera olika områden. Både på det vi äger, på våra löner men också på bostadsmarknaden. Ett tråkigt ord som idag också associeras till en tråkig verklighet.

Hyreslägenheter med rimliga priser lyxrenoveras och hyran höjs drastiskt. De nya bostäderna som byggs består till stor del av dyra bostadsrätter du bara kan köpa om du har enorma summor pengar på sparkontot, ett välbetalt jobb och inga betalningsanmärkningar. En tredjedel av befolkningen trycks undan alltmer och har få platser att bo på.

Vad gäller vården kunde vi i veckan läsa att 2900 personer som varje år dör i cancer hade överlevt om de hade fått lika bra vård som högutbildade får. Det är fullständigt oacceptabelt. Människor i Sverige dör för att vi har en ojämlik vård..

Vårdpersonal har dessutom fortfarande orimligt låga löner och scheman som är så stressiga att många säger upp sig för att de inte orkar. Vilket skapar en ”brist” på bland annat sjuksköterskor som egentligen inte är en brist på sjuksköterskor, utan en brist på människor som vill jobba med sådana villkor att de inte kan garantera patientsäkerheten.

Politiker fortsätter sparka på människor som tvingas tigga.

Eskilstuna är en av de kommuner som nu utreder möjligheten att förbjuda tiggeri, efter att de politiska ledarna i både moderaterna och socialdemokraterna högt och tydligt deklarerat att människorna som tigger är ett problem som inte hör hemma i Sverige. Och uppmanat människor att inte ge pengar till dom som tigger. Istället för att lägga skulden på de djupt korrupta länderna som diskriminerar sin egen befolkning läggs skulden på de fattiga människorna.

Debatten om invandringspolitiken fortsätter, och tonen har skruvats upp än mer sedan Tillsammansskapet startade.

Människor med en annan kultur eller religion målas upp som ett hot mot vår välfärd och vår svenska kultur. Den linjen drivs som bekant inte enbart av SD nuförtiden utan av en majoritet av partierna som tävlar om flest röster inför valet.

Att titta på dom utmaningarna, och vilka människor det är som drabbas av dom, ger en fingervisning om vad det är för rörelse vi behöver vara.
Tillsammansskapet ska vara en rörelse för alla som vill vara med och skapa ett jämlikt, demokratiskt samhälle.

Vi ska vara rörelsen för unga, timanställda arbetarklasstjejer som mig. Vi ska vara rörelsen för äldre män med funktionsnedsättningar. Vi ska vara rörelsen för ensamstående morsor i miljonprogramsområden, för kvinnor på landsbygden och blir förbikörda av bussen med sina barn för att de bär hijab, vi ska vara rörelsen för pojkar som flytt krig och kämpar för att få leva sitt liv i trygghet här, vi ska vara rörelsen för alla dom som än idag inte kan vara sig själva eller älska dom de älskar för att de riskerar bli utsatta för hatbrott.

För samma personer som bestämmer att ungdomar ska utvisas till krigsdrabbade länder där de har noll skyddsnät, samma personer bestämmer att vi ska spara pengar på assistansersättningar och sätter många familjer i total kris genom att dra in ersättningar.

För att vi ska kunna vara den rörelsen, krävs det att vi jobbar på det i våra grupper och i hela förbundet. Vi måste rannsaka oss själva och ställa oss frågan, erbjuder vi alla dessa människor möjlighet att delta på våra aktiviteter på lika villkor, har alla lika mycket att säga till om på våra planeringsträffar?

Kan man ta sig till vår lokal i rullstol? Vem pratar? Får kvinnor någonsin sista ordet? Utesluts dom med begränsade svenskakunskaper i våra diskussioner? Används ett lättillgängligt språk som inte kräver att du ska ha läst böcker om alla politiska ideologier och ”ism:er” som finns? Kan även den som inte har en krona över delta på ett värdigt sätt? Utgår vi från att alla har samma sexualitet eller könsidentitet? Gör vi oss roliga på andra människors bekostnad med unkna, stereotypiska skämt? Och så vidare.

Det här blir vi bättre på genom att faktiskt lyssna på varandra och ta in hur det är att råka ut för att inte kunna betala, för att bli sexistisk behandlad eller tvingas utstå rasism.

Men inte bara det, vi ska inte bara bli bra på detta i våra cafeer och grupper, i utan i våra lokalsamhällen, i Sverige. Vi behöver också knyta oss samman med andra rörelser som kämpar för jämlikhet och organisera oss tillsammans med andra för att kunna uppnå jämlikhet. Då blir vi starkare.
Vi har redan gjort det i vårt arbete, bland annat när vi har solidariserat oss med ockupanterna på BB Sollefteå och kämparna i Ung i Sverige, Ung i Sverige i sin tur har engagerat sig i sopåkarnas konflikt.

Det här är särskilt kraftfullt i en tid där vi bara förväntas agera som individer. Var och en ska sköta sitt och lösa sina egna bekymmer. Och bara sina egna bekymmer.

Problemet är att besluten tas allt längre ifrån oss individer. Makten förskjuts från folket till små klickar av beslutsfattare. Dels genom att samhällsservice på landsbygd och i förorter stängs ner, dels genom att företag tar över välfärdsverksamheter som våra skolor, vårdcentraler och äldreboenden där personalen men också eleverna, de äldre och patienterna får mindre att säga till om när vinstjakten står i fokus. Och dels för att våra lokala politiker lätt kan skylla ifrån sig på att det ju inte är dom som tar besluten, det är regeringen, och regeringen i sin tur i vissa frågor kan hävda att det ju är EU’s riktlinjer som behöver följas.

Det går inte att som enskild person räcka över ett medborgarförslag till en kostymnisse i stadshuset, det räcker inte för att bli tagen på allvar, vi måste ta till det bästa offensiva verktyget vi har, som människor utan inflytande i alla tider har haft; organisering.

I dessa självcentreringens tider där fokus lätt hamnar på en enskild persons förträfflighet och prestationer, istället för att lyfta fram och visa på kraften i när grupper organiserar sig, vill jag slå ett slag för jantelagen. Jag är övertygad om att en lagom dos av den är sunt.

Det vill säga, DU är jättebra, men du är inte bättre än andra. Och du, som ensam person, kommer ha ganska svårt att få till en förändring helt ensam. Dessutom, om vi sätter en person på piedestal som ska representera en hel kamp – så passiviserar vi resten av rörelsen. Så vi kan väl ha det i åtanke; vi är alla unika individer, men låt oss inte agera som individualister.

Att skrämma folk till splittring genom att måla upp ett Sverige i förfall som kräver att vi sätter in militär överallt och låser in oss hemma är tyvärr ett framgångsrikt recept. Men om man skrapar lite på ytan på oss människor, så vill vi hellre höra om positiva framtidsscenarier. Vi vill höra lösningar och inte fastna i problem. Därför – är vårt recept så mycket bättre.

Vi behöver fler berättelser om vilket Sverige vi ser idag, varför det ser ut som det gör och framförallt; förslag och ideer på hur vi kan lösa problemen.

Vi har ett val framför oss, och på förra kongressen gavs förbundsstyrelsen i uppdrag att ta fram en valstrategi för Tillsammansskapets roll i valet 2018. Denna valplattform ska vi ta beslut om den här helgen, och den handlar precis om det där. Att samla in idéer om hur ert lokalsamhälle och Sverige ska bli en bättre och mer jämlik plats. Genom att stå på torg, busshållplatser, eller gå runt i bostadsområden och be folk komma med idéer. Som sedan, dom ideer vi tycker är bra och möjliga att genomföra, resulteras i filmer, kampanjer, insändare. Och – om några av våra politiker säger att de håller med, då ser vi till att de står vid sitt ord även efter valet.

Vi grundades på övertygelsen om att vi bäst bekämpar splittring genom att organisera människor som rasismen och makteliten menar inte kan leva tillsammans, och kämpa för våra lokalsamhällen. Det är inget vi bara säger för att det låter bra. Det innebär att vi tar kampen för jämlikhet och utökad demokrati på riktigt.

Min förhoppning är att vi den här helgen blir ännu lite bättre, och ännu mer taggade på att gå ut och göra just det.

Med dom orden, förklarar jag Förbundet Tillsammansskapets kongress 2018 öppnad.

Nathalie Söderberg Viljanens