Det är tid för ett vi

Mikael M Karlssons avslutningstal på Tillsammansskapets andra kongress

Hej vänner,

Tack för förtroendet att för vara förbundsordförande för vårt fantastiska förbund.

Det här är på många sätt en uppgift som i alla fall för mig kan te sig ganska övermäktig.

Men utvecklingen i samhället ställer krav på oss alla.
Nu, kanske nu mer än på mycket länge, behövs en ny folkrörelse som säger nu får det vara nog med splittringspolitiken.

Nu behövs en rörelse som säger: det tid för ett vi.

När jag satte mig ner och försökte bestämma mig för vad jag skulle säga här var det ett minne som jag direkt kom att tänka på. Ett minne som för mig symboliserar vad organisering handlar om.

För ett par år sedan stängde den lokala fritidsgården på Norrby, stadsdelen i Borås där jag bodde då.
Känslan av att vara en del av staden som lämnades efter förstärktes.
De miljonprogramshöghus som många decennier tidigare representerat en dröm om ett nytt samhälle var nu snarare en symbol för klassamhällets brutala verklighet. Att ungdomsgängen flyttade från fritidsgården till trappuppgångarna blev en påminnelse om att alla vackra formuleringar om en stad med goda framtidsutsikter inte gällde oss.

Jag minns väldigt tydligt det första möte vi hade för att försöka få en ny mötesplats för ungdomarna i stadsdelen. Det var jag, två andra aktivister från Borås Tillsammans, ett pensionerat före detta kommunalråd som gick på så gott som alla föreningsaktiviteter som arrangerades i Borås, en bibliotekarie som gått vilse och trodde hon skulle på nån träff om rysk samtidslitteratur och ett helt gäng med ungdomar som antingen själva kommit till Sverige från Somalia i ung ålder eller vars föräldrar gjort den resan strax innan de föddes.

Vi satt i ett konferensrum utan fönster längst in i stadsdelsbiblioteket. Mötet hade ingen dagordning. Vi hade inte tid för formalia. Vi visste var vi skulle. Efter en halvtimma hade vi beslutat om en namninsamling, debattartiklar och författat motioner som de utav oss som hade partipolitiska kopplingar skulle ta med sig till sina respektive partier.

Ett år senare öppnades en ny mötesplats för gamla som unga i den gamla fritidsgårdens lokaler.
Organisering och sammanhållning hade återigen segrat.

Men vi vann också – och det här är viktigt – vi vann också någonting som var viktigare än själva fritidsgården.

Vi vann varandra.

Ungdomar som aldrig gått på ett politiskt möte förr lärde sig att organisera en namninsamling. Dom som fått stå tillbaka under allt för lång tid såg styrkan i varandra och insåg att vi kan förändra samhället tillsammans.

För det är nämligen just det som organisering handlar om.
Genom att gå samma förändrar vi inte bara samhället. Vi förändrar också oss själva.
När vi kämpar tillsammans lär vi oss av varandra, utmanar fördomar och växer som människor.
Det finns ingen bättre skola än barrikaderna. Det är där vi bäst kan lära oss vad alla människors lika värde innebär i praktiken.
Om det så handlar om en fritidsgård på Norrby i Borås, att ensamkommande ungdomar ska få bo krav i Lund, om att rädda nattakuten i Tierp, om att demonstrera mot sexuellt våld i Eskilstuna, eller billiga hyresrätter i Kävlinge.

Genom organisering lär vi oss själva, och alla andra, en i dag både radikal och viktig insikt:

Det är tid för ett vi!

Ja, vänner. Det är verkligen tid för ett vi.

Sverige går till val i september.

Vad som borde kännas som en högtidsstund för demokratin ger mig tyvärr snarare med en klump i magen.

Vi har ett rasistiskt parti som siktar in sig på regeringsinflytande, vi andra partier som flörtar skamlöst med rasistpartiets politik, vi har ett politiskt etablissemang som har skapat nån slags tävling om vem som kan vara hårdast mot människor som nyss kommit till Sverige.
Splittringspolitiken breder ut sig.

Vänner, rasism är inget nytt fenomen i det svenska samhället.

Rasismen fanns där i koloniseringen av samerna, rasismen fanns i Sveriges rasbiologiska institut, rasismen fanns i motviljan att ta emot judiska flyktingar i början av andra världskriget och rasismen fanns i vardagen på arbetsplatser och skolor långt innan Sverigedemokraterna grundandes.

Därför är antirasismen delvis en ideologisk strid.

Men vänner, det är ingen hemlighet!
Vi vet att den organiserade rasismen växer när välfärdsstaten, och den trygghet den en gång har kunnat garantera, drar sig tillbaka.
Vi vet att den organiserade rasismen växer när lokalsamhällen lämnas efter.
Vi vet att den organiserade rasismen när löftet om en ljusare framtid reserverats för ständigt krympande privilegierat fåtal.

Om inte vi antirasister fyller det tomrum som uppstår när väl samhället drar sig tillbaka kommer det att fyllas av rasister.

Det vi gör i vårt förbund, de mötesplatser vi skapar och de nätverk som byggs där är en del av att stärka demokratins immunförsvar.

Eller som Nathalie uttryckte det när hon inledde kongressen igår: ”Vi utmanar rasismen bäst genom att organisera de människor som makteliten vill ställa emot varandra”.

Vänner,

Jag inledde det här talet med att säga att det är tid för ett vi. Och det tycker jag verkligen. Men vi vetdet vi:et kan också vara ett krävande vi.

Organisering är för det mesta väldigt roligt.
Men ibland är det också tufft.
Ibland är det en fulltecknad kalender flera månader framåt.
Ibland är det ändlösa tågresor till kongresser och möten.
Ibland är det känslan av att ingen annan bryr sig om mötesplatsen i mitt lokalsamhälle.
Ibland är det att stå där med utvisningsbeskedet trots alla manifestationer och namninsamlingar.

Under mina 20 år som aktivist har jag sett alldeles för många aktivister som har bränts ut.
Som fått en enkel biljett till utmattning.
Det är alltid de bästa, de trognaste, de ivrigaste, som bränns ut först.
Och ja – det måste säga – det är oftast kvinnor som drabbas hårdast. Patriarkatet har en skrämmande förmåga att inte göra halt vid entrédörren till våra mötesplatser och aktiviteter.

Därför måste vi se till att organisera oss på ett sätt som är både jämställt och långsiktigt hållbart.
Vi har inget att vinna på att bränna ut varandra.

Vi måste vara en rörelse där alla kan känna att där jag tar slut tar någon annan vid.

Vänner,

För ungefär en vecka sedan kom tidningen Connoisseur med nyheten att Jimmie Åkesson är den näst mest populära partiledaren bland ”den halva procent av befolkningen som har en högre inkomst är 1,9 miljoner kronor per år”.

Det är ingen slump.

Den splittringspolitik som Sverigedemokraterna bedriver, och som allt fler andra partier skamlöst tar efter, har alltid handlat om att å ena sidan ge mer åt de som redan har mycket och å andra sidan ställa förtryckta grupper emot varandra. Vi som inte tillhör den halva procenten på samhällets topp får slåss om smulorna från de härskandes bord.

Det är därför Sverigedemokraterna går till val på att de som tjänar 100 000 kronor i månaden ska få en skattesänkning på 46 000 kronor om året.

Det är därför Sverigedemokraterna vill tillföra mindre pengar till kommunerna så välfärden för de med lägst inkomster kommer behöva stramas åt ännu mer.

Sverigedemokraterna är det parti som föreslår de största neddragningarna i den personliga assistansen.

Sverigedemokraterna är det parti som röstar emot att de pensionärerna med lägst inkomst ska få lite mer pengar att leva för.

Den halva procent som tjänar mest i Sverige har insett vilken politik de tjänar på. Vår uppgift är att övertyga de 99,5 % av befolkningen att vi alla andra kommer få betala ett högt pris för den politiken.

Vänner,

I hela mitt liv har jag fått höra: du ska inte tro att vi har råd med allting. Dom säger att vi inte har råd med flyktingar om vi ska ha råd med äldreomsorgen i landet. Dom säger att vi inte har råd att försvara både rätten till asyl och rätten till personlig assistans.

Samma personer har ofta sagt att: nu för ni väl ändå nöja er! Nu fick ju nyss bögarna lite rättigheter – inte har vi råd med rättigheter till transpersoner också.

Men kära kongress. Om ni bara kommer ihåg en sak jag sagt den här helgen så kom ihåg det här: Dom ljuger!

Faktum är att Sverige är ett rikt land. Vi är rent av rikare än vad vi någonsin varit förut.

Vi har råd med varandra.

Men vi har inte råd med en splittringspolitik som ställer förtryckta grupper emot varandra.

Alternativet till splittringspolitiken är organisering för – och med – det grupper som splittringspolitiken vill ställa emot varandra.

För frihet är bara utvidgade privilegier så länge friheten inte omfattar alla.

Jag skulle vilja avsluta med några ord från funktionsrättsaktivisten Sanna Hedlund från Kristianstad. Under Tillsammans för Lunds stödmanifestation för Ung i Sverige i september förra året sa hon följande:

Han hälsar och pekar sedan på en grupp människor i lekparken bredvid och säger: ”på grund av de där kommer sådana som du att dö ut. Det finns inte resurser till er båda.”. Han ställer mig frågan. ”tycker inte du att det är fel?” Han säger att ”de måste åka hem. Vi måste tänka på våra egna”
Han lägger huvudet på sned och väntar på att jag ska hålla med.
Men det gör jag inte.
För det finns inget jävla vi mot dom. Vi är en gemensam kamp som inte kan eller bör separeras från varandra.

Vänner, tydligare än så kan det inte säga.

Nu mer än någonsin behövs det en ny folkrörelse som gör upp med splittringspolitiken.

Nu mer än någonsin behövs att vi ordnar läxhjälp i Rosengård, barnaktiviteter i Töreboda, vildmarksaktiviteter i Smedjebacken, caféträffar i Luleå.

När vi träffas och hjälper varandra oavsett vem vi är eller vad vi kommer ifrån så hotas splittringspolitikens hela grundidé. Vi visar i praktiken att sammanhållning och jämlikhet är möjligt.

Men nu behövs också mer än på mycket en ny folkrörelse som kräver att politiken tar sitt ansvar slutar utvisa folk till döden, slutar ta ifrån folk deras personliga assistans och slutar ställa förtrycka grupper emot varandra. En folkrörelse som säger att Vi har råd med varandra.

Det är i skärningspunkten mellan vår sociala verksamhet och vår politiska kamp som Tillsammansskapet har sin unika roll.
Därifrån kan vi tydligare än någon annan säga:

Det är tid för ett vi!

Mikael M Karlsson

Lämna en kommentar