Förslaget om ankomstcenter hotar både rättssäkerheten och hälsan

Helene Trymander, aktivist i Tillsammans för Lund, skriver om den så kallade mottagandeutredning, som den nuvarande regeringen tillsatte 2015. Utredningen är sammanställd av särskild utredare Martin Olauzon som tagit hjälp av en rad experter och sakkunniga.

Den så kallade mottagandeutredningen (Ett ordnat mottagande- gemensamt ansvar för snabb etablering eller återvändande) SOU 2018:22, presenterar ett förslag på en helt ny modell för mottagandet av asylsökande i Sverige.

Idén bygger i stort på att människor kan söka asyl vid Sveriges gräns eller vid ett ankomstcenter. Vid ett ankomstcenter ska det sedan bli obligatoriskt att bo i minst 30 dagar. Väljer individen att inte bo i ankomstcentret förlorar hen sin dagersättning. Tanken är att individen inom 7 dagar genom obligatoriska samtal ska kartläggas av migrationsverket (asylskäl – hur stor sannolikhet är det att individen kommer få stanna?) och Arbetsförmedlingen (utbildningsbakgrund, tidigare arbete). Deltar individen inte i dessa samtal dras hens ersättning in. Sedan ska man kunna anvisa de individer som har hög sannolikhet att få stanna i Sverige till den kommun där de ska bo tills de fått beslut i sitt asylärende. Kommunen ska erbjuda den asylsökande en plats inom 3 veckor från anvisningen. När man flyttat till anvisad kommun börjar ev. barn sin skolgång. Vuxna ska erbjudas meningsfulla aktiviteter under tiden de väntar på asylbeslutet.

Om individen önskar bo i ett annat boende kan migrationsverket under vissa omständigheter genomföra en social prövning. Det innebär att individen måste lämna in en skriftlig ansökan till Migrationsverket som styrker boendesituationen. Väljer individen att bo i eget boende trots avslag på den sociala prövningen förlorar hen sin ersättning.

I vissa områden föreslår man att det ska vara förbjudet för asylsökande att bo i eget boende. Dessa områden har polismyndigheten pekat ut som ”områden som kännetecknas av en allmän obenägenhet att delta i rättsprocessen, svårigheter för polisen att fullfölja sitt uppdrag, parallella samhällsstrukturer eller våldsbejakande religiös extremism”. Jag undrar om detta generaliserande sätt att uttrycka sig passar i en statlig utredning.
Idén om en social prövning är sannolikt sprungen ur en önskan att minska segregationen. Jag tror vi måste fråga oss om vi skulle acceptera motsvarande begränsning för individer i socialt priviligierade grupper. Ansökan om eget boende beskrivs som invecklad och i princip omöjlig för en individ som inte behärskar svenska språket att genomföra. Migrationsverkets anvisning till kommun ska inte kunna överklagas.

På ankomstcentret ska sjukvården erbjuda individerna en hälsoundersökning.
Migrationsverket kan besluta om att förlänga vistelsen i ankomstcentrena om man t.ex. behöver mer tid för att kartlägga personen. Man vet att det föreligger en ökad risk för psykisk ohälsa vid längre vistelse i ett ankomstcenter (1). I utredningen ser man dock inte alls till hur individens hälsa påverkas av vistelsen. För att tiden i ankomstcentrena ska bli så begränsad som möjligt är det viktigt att närmare specificera av vem och på vilka grunder beslut om förlängning av vistelsen i centren kan tas. Det saknas också en bortre gräns för hur länge en individ kan bo på ett ankomstcenter.

Inte heller är det angivet hur ett ankomstcentrum kommer att se ut och vilken grad av frihet individerna som bor där kommer att ha – får man lämna området? Kan man ta emot besök? Flera internationella studier visar på att begränsningar av de asylsökandes rörelsefrihet får mycket negativa konsekvenser för individernas psykiska hälsa (2). Andra aspekter kring miljön handlar om huruvida barnfamiljer får bo tillsammans, vilket är viktigt ur ett barnrättsperspektiv (3).

Om Migrationsverket bedömer att individen har låga chanser att få stanna i Sverige får hen inte lämna ankomstcentret och flytta in i det ”riktiga” samhället. Detta för att individen inte ska få några falska förhoppningar om att få stanna i landet. Denna isolering från samhället innebär en nedsatt rättssäkerhet eftersom många p.g.a. bristande kunskaper om systemet och språket inte kan överklaga sitt asylbeslut eller skriva verkställighetshinder. De behöver civilsamhällets stöd i detta.

Den som får avslag på sin asylansökan ska omedelbart förflyttas till ett avresecenter. I ett sådant ska all verksamhet fokusera på att övertala individen om ett frivilligt återvändande. Man talar om att utveckla metoder för att övertyga individen, men ger inga närmare beskrivningar av hur dessa metoder skulle kunna se ut och vilka gränser som finns för vilka metoder som får användas. Det behövs ett system för att säkerställa att endast tillåtna metoder används.

Vid en kartläggning av asylskäl och arbetsförmåga behöver Migrationsverket och Arbetsförmedlingen ibland hjälp av sjukvården för att bedöma hur eventuell ohälsa påverkar arbetsförmågan och möjligheten till uppehållstillstånd. En sådan utredning tar tid för sjukvården att producera. Detta riskerar att förlänga den primära kartläggningen som Migrationsverket och Arbetsförmedlingen ska ha sammanställt innan individen flyttar till anvisad kommun. Det finns en uppenbar risk att de som mår sämst riskerar att bo kvar i ankomstcentrena längst tid.

Inte heller inkluderar man information om patientens ev. ohälsa och behov av specialistvård när man bedömer var patienten ska bo. Den tortyrskadeutredning och rehabilitering som tortyröverlevare enligt FNs tortyrkonvention har rätt till kräver närhet till specifika mottagningar (4). En begränsning av rörelsefriheten riskerar att försvåra utredning och rehabilitering.

Utredningen utgår från att alla individer är friska och har full funktion. Den tar inte hänsyn till eventuell funktionsvariation, ohälsa och sjukdom. Både fysisk och psykisk sjukdom är vanligare bland asylsökande än bland de som är födda i Sverige (5). Det finns inte någonting skrivet om vem som ska ansvara för individernas hälsa när de vistas i ankomst- eller avresecentren. Bristen på barnperspektiv är också uppenbar när man att det är nödvändigt för barnfamiljer att flytta till avresecenter trots att ”ett uppbrott inte är det bästa ur ett strikt barnrättsperspektiv”.

Utredningen lämnar ett stort utrymme för godtycklighet och manipulation av systemet. Beroende på vem som har den politiska makten riskerar utredningens förslag att gestaltas på olika sätt. Ett exempel där enskilda personer kan få för mycket makt är om en individ inte ”samarbetar” och riskerar att få sin dagersättning indragen. Det behövs tydliga riktlinjer för vad som menas med samarbete och vem som avgör när ersättningen ska dras in. Godtycklighet riskerar att leda till oro och stress för individen (6).

Obligatoriska moment kräver en lyhördhet och flexibilitet för individens mående. Dessutom krävs kunskap och förståelse för hur t.ex. posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) påverkar individens förmåga att agera inom systemet. Indragen dagersättning riskerar även att resultera i ett växande skuggsamhälle. Idag vet vi att personer som lever som papperslösa har sämre psykisk- och fysisk hälsa än individer som har rätt att vistas i landet (7).

Utredningen betonar vikten av att förse systemet med viss flexibilitet för varierande antal asylsökande över tid. Om det kommer en stor mängd flyktingar kommer, som t.ex. 2015, har man valt att överlåta till regeringen att justera detta genom politiska beslut. Visst borde asylskälen avgöra möjligheten till uppehållstillstånd istället för riksdagens sammansättning!?

Att landets myndigheter behöver effektivisera sin samverkan kring denna grupp individer vet vi sedan länge. Det är beklämmande att utredningen utgår från individens ensidiga ansvar för samarbete och anpassning. Man fokuserar till stor del på de positiva effekterna med en effektiv asylprocess. Men vem är processen effektiv för? Individens hälsa är en helt nödvändig faktor att ta ställning till när man vill öka möjligheterna till etablering. Tillsammans för Lund vill även understryka att en snabbare asylprocess är positiv för individen endast om man kan garantera rättssäkerheten i processen.
Om utredningen antas i sin nuvarande form kommer den att få stora konsekvenser för de myndigheter som möter individerna och dess anställda, men framför allt för de individer som ansöker om asyl i Sverige. Det är skrämmande att utredningens förslag inte har uppmärksammats mer. Om ingen vet kan ingen reagera.

Jag tror att Tillsammansskapet är den perfekta plattformen för att informera allmänheten om förslaget och dess möjliga konsekvenser för de asylsökandes mänskliga rättigheter. Låt oss informera politiker och media för att sedan utkräva svar: vad planerar man att göra för att förhindra att utredningens förslag får ödesdigra konsekvenser?

Helene Trymander
Aktivist i Tillsammans för Lund

(1) Steel, et al, 2006. Kotsioni, I, 2016
(2) International detention coalition, 2015
(3) Förenta nationerna, 1989.
(4) Förenta nationerna, 1984.
(5) Socialstyrelsen, 2015.
(6) Steel, et al, 2006.
(7) Barnombudsmannen, 2017; Röda korset och Stockholms stadsmission, 2015;
Ascher, et al, 2016.