Under hösten har vi fört samman klimat- och miljörörelser, sjuk- och funktionsrättsrörelser, antirasistiska rörelser, queera rörelser, asylrörelser och fackförbund för att tillsammans tala om visioner bortom coronapandemin, nyliberalism och nyfascism. Vi har inte tid att vänta på att politiska partier gör jobbet åt oss. Vi måste gå före. Skapa en egen Agenda 2025 för fördjupad demokrati. I den här texten vill vi lyfta fram några idéer vi tror är avgörande för att vi ska kunna vända den utveckling som går mot ökade orättvisor och klimatförändringar.  

En vision bortom corona, nyliberalism och nyfascism måste vara en vision som inkluderar en utbyggd välfärdsstat. Ann Edlund som är aktiv i kampen mot nedskärningar i skolan har pekat på behovet av långsiktiga investeringar som gör att lärare och andra vill och orkar utföra ett arbete som ger varje barn en bra start i livet. Sjuksköterskan och Tillsammansaktivisten Hilda Bjerstedt har beskrivit hur fler anställda med fasta och trygga jobb inom vården kan göra så att ingen behöver vara rädd för att åldras. Tillsammansaktivisten Ulla Premmert har förklarat att bostad måste vara en rättighet, inte en kassako för spekulation. Men en vision bortom corona, nyliberalism och nyfascism måste samtidigt sträcka sig utöver välfärdsstaten. 

En återgång till det normala är inte gott nog. Visst drömmer vi om att kunna åka tåg utan att oroas för om det kommer bli trångt, umgås över alla generationsgränser och spontankramas med dem som vill. Men som kulturarbetaren, hbtq-, asylrätts- och landsbygdsaktivisten Stina Nils påmint oss om var det som var innan corona ett djupt orättvist samhälle: 

”Det som var innan var sexism, hot, hat, våld på alla tänkbara sätt, en politik som sades vara tillfällig men som nu ser ut att bli permanent – mot allt bättre vetande: asylrätten är hotad, nyss och nu. Det som var förut var också en växande homo- och transfobi, ett inte minskande landsbygdsförakt, normativa föreställningar som skadar, dödar och förstör. Det som var innan var också kapitalism. Det som var förut var oro, nedläggningshotad kollektivtrafik, brist på empati och kunskap och hopp.”

Därför behövs kamp före, under och efter en pandemi. Vi behöver sammanhang som sluter upp och stöttar, sätter ned foten och välkomnar. När vi skapar visioner bortom corona, nyliberalism och nyfascism behöver det vara visioner som sträcker sig bortom både heterosamhällets snäva ramverk och bortom föreställningar som målar ut landsbygden som alltid hbtq-fientliga platser.  Vi behöver, som Stina med all önskvärd tydlighet förklarat, en queer landsbygdsrörelse som krokar arm med andra antirasistiska rörelser, klimat- och miljörörelser, asylrättsrörelser, sjuk- och funktionsrättsrörelser och fackförbund. Tillsammans kan vi drömma större drömmar. Ulla Premmert ger ett tydligt exempel på detta när hon beskriver hur framtidens tågresor inte delar upp passagerarna i första eller andra klass utan istället utifrån tysta kupéer, barnfamiljskupéer med plats för lek, arbetskupéer, kupéer med plats för performances, uppläsningar, teater och film som gör att ”tågresan inte blir en transportsträcka utan tiden fylls med innehåll”. 

När vi drömmer större drömmar och gör vad vi kan i vår vardag för att omsätta dem i praktiken blir vi en starkare rörelse för att ställa krav på politiker. I ett fiktivt brev från år 2025 berättar Lisa Rosengren från Hållbarhetsfestivalen om hur en massa av röster och oväntade samverkanskonstellationer år 2020 blev startskottet för en process som ledde fram till en rad olika lagförändringar. 

Samtidigt som vi siktar på det bästa behöver vi förbereda oss för det värsta. Som Rojavakommittéerna visat finns det ingen motsättning mellan att vara defensiva och offensiva. Vi behöver vara redo för en framtid där Sverigedemokraterna sitter i regering eller har direkt inflytande över en regering. Då kommer Sverigedemokraterna göra vad de kan för att göra det svårare för oss att jobba för ett bättre samhälle. Därför måste rörelser som vill förbättra samhället bilda kedja och backa varandra. Vi behöver inte hålla med varandra om allt, men vi behöver stå upp för varandras rätt att verka för jämlikhet och sammanhållning. Vi behöver förbereda oss för en framtid där vi inte kan lita på kommunala bidrag för att bedriva vår verksamhet. Ett exempel på hur vi kan göra detta återfinns hos föreningen Tillsammans Höör som tillsammans med andra progressiva krafter i bygden skapat en mötesplats de kallar Mittpunkten. Utöver att vara en självklar mötesplats är det en secondhandbutik och ett café som ger inkomster vilka på sikt ska skapa ett ekonomiskt oberoende. Så skaffar vi oss ett fuck-off-kapital i förhållande till staten, stiftelser, politiska partier, myndigheter och kommuner. Så stärker vi demokratins immunförsvar. Så är vi både offensiva och flyttar fram våra positioner samtidigt som vi förbereder oss för en framtid då makten kan bli ännu mer fientlig mot oss än vad den är i dag. 

Vad alla de här inläggen visar är att politik avgörs inte bara i riksdag och regering. Vad för idéer som får fäste och vad för värderingar som anses rimliga bestäms minst lika mycket någon annanstans. Makt handlar såklart om vad staten gör och vad för lagar som finns. Men makt finns även i civilsamhället. Makt handlar inte bara om vad vi människor tvingas till genom lagstiftning utan det handlar även om saker vi samtycker till utan att tänka på det. Ett sätt att förstå det här är att använda sig av begreppet hegemoni som handlar om makten över tanken. I dag är det närmast självklart i alla politiska samtal att ökad ekonomisk tillväxt är ett mål i sig. Ett fåtal stora mediebolag, som drivs av just ekonomisk tillväxt, byråkrati och vinstintressen, har i stort sett monopol på hela informations- och nyhetsflödet. Journalister får allt mindre tid och resurser att kritisera och granska makten. Politiker får sällan några följdfrågor när de säger att hårdare straff löser alla möjliga samhällsproblem eller att ekonomisk tillväxt är den högsta prioriteringen. Nästan alla politiska partier är överens om att livet behöver bli jävligare för människor på flykt för att andra ska kunna få det bättre. Vem har bestämt att det är så? 

Under ett halvt sekel har nyliberala rörelser arbetat strategiskt och långsiktigt för att ta makten över tanken och för att etablera en hegemoni. Det handlar om en lång rad politiska beslut som gjort det lättare att tjäna pengar på saker som inte gick att tjäna pengar på innan. Runt om i hela världen ser vi nu att den ordning som de etablerat ifrågasätts. Men tyvärr kommer alternativet oftast inte från oss som hoppas på ökad jämlikhet och samanhållning. Istället är det högerextrema som tar utrymme när den nyliberala politiken rasar samman. I det tomrum som uppstått när folkrörelser och välfärdsstaten dragit sig tillbaka har högerextrema rörelser trappat upp. Ska vi vända på samhällsutvecklingen behöver vi fylla de tomrum som uppstår med våra praktiker och idéer. När det är vi som fixar läxhjälpen, lämnar matkassarna hos de äldre som inte kan gå till affären under pandemin, arrangerar fotbollsturneringar och fixardagar för den nedgångna lekplatsen så stärker vi vår rörelse samtidigt som vi motverkar högerextrema rörelser som annars kommer ta den platsen. 

Vår historiska uppgift är att formulera ett alternativ till både nyliberalism och nyfascism. Vad vi behöver göra är att skapa mothegemonier. Visa på att det finns andra sätt att organisera samhället. Skapa fickor av hopp i en kall och brutal verklighet. Tillsammansskapet behöver bli ett kontant träningsläger i utopiskt tänkande. 

När vi under hösten har diskuterat med andra rörelser om Agenda 2025 har vi hittat tre punkter där vi tror att Tillsammansskapet har en avgörande roll framöver: 

  1. Vi behöver skapa en Tillsammanshusrörelse för 2020-talet. När arbetarrörelsen inte fick använda överklassens och statens lokaler i slutet av 1800-talet skapade de Folkets Hus-rörelsen. Vi behöver skapa en liknande rörelse för progressiva krafter i dag. De fysiska husen är en plats för mothegemonier. En plats för att tänka andra tankar och drömma större drömmar. Tillsammanshusrörelsen behöver vara en rörelse som är ekonomiskt oberoende från kommuner, staten och privata stiftelser. 
  2. Vi behöver skapa en rörelse som ser kultur som en självklar rättighet för alla. Ska vi skapa en rörelse behöver vi ett gemensamt vi, en kollektiv identitet. I detta är kultur avgörande. Tillsammanshusrörelsen behöver kompletteras med en Tillsammansparkrörelse som likt Folkets parker under förra seklet skapade platser för människor att dansa sig in i rörelsen. Går den inte att dansa till är den inte vår lokalsamhällesorganisering. Kan vi skapa Tillsammanskörer i varje lokalsamhälle? Lokala Tillsammansteatergrupper? Kan det steg för steg växa till att vi tillsammans skapar 2020-talets tältprojekt där vi ger plats för drömmar om ett bättre samhälle genom ett turnerande teater- och musikprojekt?  
  3. Vi behöver skapa egna mediaplattformar. I dag har nyliberala och högerextrema idéer närmast total dominans över medielandskapet. Ska vi skapa våra egna medier behöver vi börja i det lilla och växa därifrån. Kan vi utveckla den här bloggen till en plattform för flera progressiva rörelser? Kan vi skapa en Tillsammanspodd? Kan Tillsammansgrupperna dra igång egna poddar och digitala plattformar som bevakar lokalpolitiken ur ett gräsrotsperspektiv? 

Alla inläggen i Agenda 2025 pekar tillsammans ut en annan riktning än den som nyliberala och nyfascistiska politiker har att erbjuda. Det är tydligt att vi behöver skapa en Tillsammansrörelse för deltagandedemokrati. Det är en rörelse som inser att demokrati är mer än rösträtt var fjärde år. Demokrati är när vi tillsammans tar makt över vår vardag. Demokrati är när människor som annars räknats ut ser styrkan i varandra och får en ny uppfattning om sin plats i världen. Demokrati växer underifrån. Det är vad Tillsammansskapet handlar om. 

Mikael Mery Karlsson 

Jonathan Jansson Åkersberg 

Aktiva i Teori Tillsammans: Tillsammansskapets egna tankesmedja

Lämna en kommentar