Under temat Agenda 2025 bjuder vi in olika sociala rörelser för att prata om politiska visioner bortom coronapandemin. Rojavakommittéerna är ett partipolitiskt och religiöst obundet nätverk som kämpar för solidaritet och utbyte med den kurdiska frihetsrörelsen i Turkiet och Syrien. Här skriver de om att internationell solidaritet inte bara handlar om att stötta andra länders frihetskamp utan det handlar också om att grupper i Sverige har något att lära av andra. 

Redan före pandemin såg vi en värld där etablerade politiska positioner ifrågasattes, världen över. De styrande som upprätthållit status quo under en väldigt lång tid hotas idag av olika idéer som för 10–20 år sedan inte sågs som trovärdiga politiska alternativ. I det utrymme eller maktvakuum som uppstått finns det stora möjligheter för progressiva krafter att ta plats och förändra, men också stora risker. På ett globalt plan kan vi idag se att extremhögern, fascister och djupt konservativa krafter på flera platser tagit det här utrymmet i större utsträckning än vad progressiva krafter hittills gjort.


För att vända den här utvecklingen och tillsammans ta det utrymme som lämnats behöver vi som bred rörelse gå på offensiven. Vi behöver se varandra och hitta vägar till gemenskap, tillsammanskap, i den mångfald eller pluralitet av olika progressiva kamper och organisationer som vill skapa något bättre. Inte för att vi behöver vara överens i allt eller ens mycket, utan för att vi delar en grundläggande ram, några minsta gemensamma nämnare, som gör att vi delar riktning. En riktning bort från en politik som dödar vår planet och människorna på den. Bort från ett brutalt patriarkat som våldsamt begränsar främst kvinnors, men även mäns, liv. I en sådan riktning kan vi tillsammans se oss som en del i något större och trots – eller kanske tack vare – våra olikheter finna styrka i att se oss som en del i en bredare rörelse där vi alla fyller olika roller, i olika kamper med olika taktiker. Förbundet Tillsammanskapets projekt Agenda 2025 som syftar till att samla upp röster från allt från klimat- och miljörörelser, sjuk- och funktionsrättsrörelser, antirasistiska rörelser, queera rörelser, asylrörelser till fackförbund, för att söka gemensamma beröringspunkter för politiska visioner kring en fördjupad, radikal demokrati är därför väldigt välkommet!

Som delar av en större rörelse kan vi hitta självförtroende i att inte vara ensamma. Det självförtroendet kan göra att vi vågar gå på offensiven för att ta utrymme och våga tro på att vinna. Samtidigt måste vi förbereda oss på risken att politiska krafter som vill det motsatta kan fortsätta vinna mark innan vi kan vända situationen. Vi behöver komma över tanken på att det skulle finnas en motsättning i att tro på sin egen offensiva förmåga och samtidigt förbereda sig defensivt. Vi behöver sikta och tro på det bästa samtidigt som vi förbereder oss på det värsta. Tankarna och strategierna i den här texten har på många sätt inspirerats från de erfarenheter som den kurdiska frihetsrörelsen dragit kring det här i de turkiska och syriska delarna av Kurdistan under de senaste 10 åren. I Rojavakommittéerna tror vi att många av de erfarenheterna är relevanta för inspiration även för grupper i Sverige. Här kommer vi att fokusera på några åtgärder vi tror att vi som bred, progressiv rörelse behöver titta på. Vi hävdar att vi kan vara både offensiva och defensiva på samma gång.


FRAMTIDEN
I vår analys av möjliga scenarier och hot att förbereda sig på, inom de närmsta åren, finns det ett som sticker ut: Sverigedemokraterna i regeringsställning efter riksdagsvalet 2022. Innan pandemin var Sverigedemokraterna Sveriges största parti i SVT/Novus väljarbarometrar, både för december 2019 och för februari 2020. Idag styr Sverigedemokraterna i fyra kommuner, Sölvesborg, Hörby, Bromölla och Svalöv och i samtliga har de samarbetat med Moderaterna och Kristdemokraterna för att ta makten. I Trelleborg styr i sin tur Moderaterna och Kristdemokraterna med Sverigedemokraternas stöd. På ett nationellt plan har partiledarna för både Moderaterna och Kristdemokraterna öppnat upp för samtal med Sverigedemokraterna kring en koalition efter valet. Det finns alltså en realistisk risk för regeringskoalition med Sverigedemokraterna efter 2022. Genom att tänka och planera kring ett sådant eventuellt scenario redan nu kan vi vara förberedda på att möta de problem som kommer om det skulle bli verklighet. 

På vilket sätt utgör då det här ett hot för en bredare progressiv rörelse i Sverige?
Genom att titta på Sverigedemokraternas agerande i kommunerna och de politiska förslag de lagt kan vi få en inblick i hur deras ageranden skulle kunna påverka oss om det här skulle ske på riksnivå. Vi har hittat tre områden som vi anser att den breda, progressiva rörelsen speciellt behöver förbereda sig på:

  • Att våra organisationer och dess medlemmar utpekas som samhällets fiender och att regleringar införs som klassar progressiva grupper och rörelser som extrema. Vi har vi redan sett tendenser till detta när staten använt sig av stämpeln ”våldsbejakande extremism” mot grupper som exempelvis Förbundet Allt åt Alla. Extremist-stämpeln riskerar också att leda självcensur kring vilka krav man ställer eller vilka samarbeten man ingår av rädsla för att utsättas för liknande stämplar. Från våra motståndares sida är det här en taktik där man plockar en organisation i taget – börjar med de som ses som mest extrema och som möter minst motstånd, för att sedan ta en och en i taget. En liknande process som kan ses i Martin Niemöllers dikt ”först kom de för..”, som beskriver händelser under 1930-talet. Vi ser tecken på detta genom Sverigedemokraternas förslag på att terrorklassa antifascistiska grupper på ena sidan och att samtidigt hävda att allt mellan Vänsterpartiet till EXPO är ”extremt”. De här förslagen får också visst stöd från Moderaterna och Kristdemokraterna. Internationellt har vi sett liknande tendenser i till exempel Storbritannien där bland annat klimatnätverket Extinction Rebellion motarbetas av myndigheter och polis genom att klassas som extremister, i delat sällskap med våldsamma nazister och ISIS i en folder som skickats ut till alla grundskolor. Här kan det vara intressant att notera att FN, trots stora försök, inte lyckats få ihop kapitalismens strävan efter evig tillväxt med en räddning av planeten från ekologisk kollaps – men att prata om ett systemskifte som tillåter planeten och oss att överleva klassas alltså av nationalstater som ett hot och extremism. ​​​​​​​​​​​​​​
  • Att invandrade medlemmar motarbetas och utvisas. ”Etniska kulturföreningar” t.ex. Kurdiska Demokratiska Samhällscentret (NCDK) föreslås från Sverigedemokraterna att bli av med sina bidrag. Redan idag förvägras ofta medlemmar som de i NCDK medborgarskap på grund av politiskt engagemang genom Lagen om särskild utlänningskontroll (LSU) för sitt arbete med kurders rättigheter i Turkiet.
  • Att vi får en ekonomisk dränering av kulturverksamhet. Studieförbund, som utgör en viktig källa till finansiering för många kulturföreningar och andra progressiva grupper hotas redan idag. Exempelvis har Arbetarnas Bildningsförbund (ABF) flera gånger stämplats som ”odemokratiskt” av Sverigedemokraterna när de stått upp mot partiets världsbild. Inom Sverigedemokraternas politiska sfär lyfts ABF ofta fram som stöd till ”vänsterflum” eller ”kulturmarxism”, en bild som även delas av vissa kretsar inom Moderaterna och Kristdemokraterna. Vi kan se att just kulturpolitiken är något Sverigedemokraterna fått inflytande över i de kommunerna där dessa tre partier samarbetar. I exempelvis Trelleborg har Sverigedemokraterna fått igenom en strypning av stödet till folkbildningen och en halvering av de kommunala bidragen till studieförbunden. Nationellt vill Sverigedemokraterna skära ner stödet till folkbildning med över en miljard.

STRATEGIER
Vi ser alltså den här utvecklingen som ett hot vi måste förbereda oss på för att fortsatt ha förmågan att bedriva och utöka våra verksamheter och för att ha förmågan att vända utvecklingen. Vi behöver ha en plan för hur vi kan växa även om nyliberala eller fascistiska rörelser fortsätter att ta utrymme innan saker vänder. Ett sätt att arbeta mot risken att grupper eller personer inom den breda progressiva rörelsen stämplas som extremister eller utvisas är att vi är relevanta i våra lokalsamhällens vardag. Det är svårare att få gehör för försök till sådan extremism-stämpling eller utvisningar när vi är de i grannskapet som fixar en öppen förskola, som organiserar hemleverans av mat och böcker till sjuka grannar, som styr upp en fixardag för den nedgångna lekplatsen och liknade. När vi agerar i utrymmen där staten har fallerat i sitt uppdrag eller dragit sig tillbaka genom nedskärningar stärker vi vår rörelse. I Rojavakommittéerna menar vi att det är viktigt att vi progressiva grupper inte bara fastnar i kritik mot det vi tycker är fel utan också gör praktiska steg för att visa på alternativ.

Ett annat sätt är att bygga breda allianser. Om vi inom den breda progressiva rörelsen vet vilka andra grupper är och känner en samhörighet med dem så är det svårare att ge sig på oss en i taget. Byggandet av denna känslan av rörelse kräver inte något ställningstagande för varandras taktik eller att man är överens i allt. Den samhörigheten kan stärkas genom saker som till exempel gemensamma resurspooler mellan olika grupper. Där hade vi kunnat använda varandras resurser, till exempel lokaler och utrustning som ofta står oanvända men som kan vara till hjälp för varandra utan krav på att man måste skriva under på den andres hela politiska plattform.

För rörelser som motsätter sig statens nyliberala utveckling, med fördjupade klassklyftor, fattigdom, ojämlikhet, rasism och evig tillväxt i en värld med ändliga resurser, är det farligt att vara beroende av samma staters ekonomiska medel. Ett internationellt exempel kan vi se från den kurdiska frihetsrörelsens erfarenheter av att bli inröstade som borgmästare i de turkiska delarna av Kurdistan. Väl där lyckades de, med den turkiska statens resurser implementera strukturer för radikal demokrati, för att sedan se allt raseras av staten när rörelsen upplevdes vara ett för stort hot mot den gällande ordningen. Vi behöver därför hitta sätt att finansiera våra verksamheter som är mer oberoende av statliga och kommunala bidrag, oavsett om de är direkta bidrag eller indirekta via andra organisationer. Ett sätt att ta sig an den här frågan är att identifiera vad vi som individer och organisationer lägger mycket pengar och tid på i vår vardag och sedan titta på hur eller om vi som organisationer skulle kunna tillhandahålla det åt oss själva. Detta så att pengarna går till våra egna rörelser istället för till privata bolag och ägares fickor. Collective effort, en socialistisk idrottsförening i Malmö, är ett närtida exempel på ett liknande tänk.

Fördelen med den här typen av strategier är att de fungerar både defensivt och offensivt. När vi bygger breda progressiva allianser kring minsta gemensamma nämnare och skapar en känsla av rörelse får vi politiskt självförtroende samtidigt som det erbjuder ett skydd mot attacker från våra motståndare. På samma sätt erbjuder en strävan efter att vara relevant i lokalsamhällets vardag, ha verksamheter som tar plats där staten dragit sig tillbaka och driva egna verksamheter som själva finansierar rörelsen ett visst skydd mot både extremismstämpling och att vi blir av med våra pengar. Där vi samtidigt tar utrymme offensivt för våra lösningar på problem i folks vardag.
​​​
​​​​​​​Det kan kännas främmande att erfarenheter från krigets Syrien skulle vara relevanta här i Sverige, men många av de här strategierna har historiska motsvarigheter även i vårat samhälle. Till exempel är strategin med att bygga parallella strukturer, där nationalstaten dragit sig tillbaka eller inte erbjuder lokalsamhället det de behöver, på många sätt lik den som arbetarrörelsen i Sverige gjorde under 1900-talets början:
När man inte fick den utbildning man önskade bildade man sina egna studieförbund, när man behövde egna mötesplatser och lokaler skaffade man sig ett Folkets Hus, när missbruk slog ut grannar och vänner bildade man egna nykterhetsförbund.  

Tycker du att de här tankarna låter relevant eller intressant? Funderar du på hur de här erfarenheterna från den kurdiska frihetsrörelsen skulle kunna se ut i en svensk kontext? Det här skriver vi om i Rojavakommittéernas bok ”Det nya paradigmet”, läs gärna den eller delta i någon av våra studiecirklar. Vi lägger ut all information på vår facebooksida och kan även nås där. Vi är helt övertygade om att det finns massa viktiga erfarenheter och idéer bland alla de progressiva krafter som finns där ute. Genom att börja prata med varandra och få till ett utbyte mellan oss kan vi gemensamt bygga vidare på en rörelse som kan bli stark nog att utmana den kalla samhällsutvecklingen vi genomlever. En rörelse som ger oss kraft att bygga ett bättre liv. Ett meningsfullt liv. Ett liv i pluralistisk gemenskap. 

Rojavakommittéerna Malmö

Lämna en kommentar